Kultur och vetenskap är syskon – fantasin deras moder.

Inom vetenskapen kan nya rön närsomhelst kasta omkull etablerade uppfattningar om vad som är rätt och fel. Beredskap för förändring och radikala omtag är självklarheter i vetenskapens vardag.

Ibland är nyheterna jobbiga och svårhanterliga eftersom samhället och normbildare har anpassat sig till det som hittills varit känt och etablerat. Men den oundvikliga och trots allt välkomna omställningen kastar snart nytt ljus på alternativa vägar och möjligheter. Nya representanter träder fram. Dominoeffekter rullar genom de etablerade tillvägagångssätten. Uppfinningar och förbättringar sköljer bort det gamla. Siktförbättringen skapar ännu fler idéer. Gamla föreställningar och företrädare blir omoderna, går i graven. Det här sker hela tiden, varje dag och minut. Mänskligheten är beroende av forskning och utveckling.

På samma sätt behöver vi kultur. Det är den som tränar oss att se sammanhang, perspektiv och tolka information. Kulturen skärper sinnena, vässar kreativiteten, höjer beredskapen, gör att vi klarar att kasta vår historia bakom oss trots ödesdigra fel och brister. Kultur roar och oroar, förlöser känslor, utmanar det vi tror på. Kultur kan få oss att förstå att det som var sant igår kan vara galenskap imorgon. Eller tvärtom. Eller så förstår vi ingenting vilket kanske är en viktig insikt i sig. Vem vet?

Att sätta gränser för vad kultur är, eller att parkera den vid ett visst datum, vid en viss dogm eller ism, är lika fel som att stänga av vetenskapen vid en viss kunskapsnivå. Så länge vi tror att förändring är en del av mänsklighetens villkor måste även kulturen få vara fri.

Tankar och fantasier kan inte styras. Alla människor är olika och måste få träna sina intellekt på sina egna sätt. Att söka svar på vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel, uppbyggligt eller nedbrytande, borde vara en mänsklighet rättighet. Kanske är det till med meningen med livet? Då kan vi heller inte tillåta att staten spikar upp listor som slår fast vilken kultur som ger medborgarna rätt värderingar. Låt istället fler komma till tals utan särskilda ordningsregler eller smakdomare.

Om någon vill upprätta en topplista över något är det såklart inga problem. Tvärtom, listor kan vara bra för dem som söker inspiration, upplevelser och stimulans. Låt oss uppmuntra varandra att skapa många och olika, inom alla tänkbara och otänkbara kulturområden. Men se dem som just topplistor, där det ständigt kan rumsteras om. Där förändring och utveckling tryggar syretillförseln. Om sedan listorna väcker intresse får vi se. Några blir säkert populära och användbara, andra inte. Det är inte hela världen hur det blir med den saken.

Problemet är statliga listor över auktoriserad kultur, gjorda av mer eller mindre politiskt tillsatta experter, i syfte att fostra medborgarna till rätt värderingar. Åtgärder som strävar efter att skapa en nationell identitet med en certifierad kultur, och sedan godkänna medborgare som ställer sig bakom den ideologiska mallen, är ofta kärnan i ett totalitärt samhälle. Förr eller senare kraschar det.

De flesta är nog överens om att fria sinnen och fria meningsutbyten är rimligt bra grunder för ett lands utveckling och tillväxt. I Sverige har vi tack vare intellektuell frihet kunnat göra många framsteg i modern tid. Men om vi med hjälp av konstgjord andning plötsligt börjar belöna vissa tankar och beteenden bara för att de matchar en uppsättning konserverade värderingar kommer det motsatta att ske. Ett långsamt sövande gift sprider sig. Snart sätter vi likhetstecken mellan kulturarv och kultur, blickar hellre bakåt än framåt. Vi tror oss ha nått något slags slutmål, blir nöjda och mätta. Vår nyfikenhet mattas av. Luften pyser ur oss. Vi lutar oss tillbaka, sänker blicken, stänger ögonen. Att blunda och vara tyst blir norm.

Därför är det faktiskt så, hur långsökt det än kan låta för en del öron, att fel vägval inom kulturpolitiken långsamt kommer att kväva vår utvecklingsförmåga. Det kommer att avspegla sig i allt från sämre skolresultat till lägre BNP. Även en liten tuva stjälper ett stort lass. För saker och ting hänger ihop, inte minst vetenskap och kultur.

För att sammanfatta: en fri och oberoende kultur leder till utveckling. Alltså borde en politik som uppmuntrar den vara ett fundament i varje framåtskridande samhälles överlevnadsstrategi. För Sveriges bästa måste vi därför vägra ”en svensk kulturkanon” à la Tidöavtalets bakomliggande tankegods.

Låt oss kämpa för att det ska finnas syre även i morgondagens luft.

Peter Stjernström, författare och delägare i litteratur- och filmagenturen Grand Agency

(Ovanstående debattartikel publicerades första gången i tidskriften Författaren nr 2/2023)

Länk för kopiering:
https://www.svenskkulturkanon.se/

Den här veckan släpps min senaste spänningsroman SJÖSPRÅNG. Den handlar bland annat om vad som händer när den nationalistiska kulturföreningen Bredablick kommer till Gotland för att lajva hembygdskultur. 

Jag har hämtat inspiration till Bredablick från SD:s chefsideolog Mattias Karlssons två verksamheter Gimle och Oikos. Kulturföreningen Gimle är en kulturkonservativ lekstuga som försöker kanonisera det de tycker är ursvensk kultur och som till varje pris måste skyddas och vidmakthållas. Typ trollparader, oxdans, knyppling och högläsning av nationalistiska dikter. I deras ögon riskerar Sveriges ursprungskultur (?) att utarmas och blandas till en oigenkännlig sörja. Tankesmedjan Oikos är Karlssons verkstad där man smider ultrakonservativt tankegods och rustar sig för det globala kulturkriget. Man kan säga att Gimle är folkligt hejsan svejsan i praktiken och Oikos står för ideologi och strategi. Två politiska, patriotiska och i högsta grad taktiska fronter som tillsammans ska marschera ut i kriget och segra eller dö. Eller för att citera Mattias Karlsson: ”Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”.  

I ”min” kulturförening, Bredablick, har jag försökt förstå vilken typ av människor som engagerar sig i ett sådant här kulturkrig. Vilka är de? Vad vill de? Vad har de för bakgrund? Boken är först och främst en spänningsroman och inte en djuplodande psykologisk avhandling som ger svar på allt. Det är fiktion och underhållning, mitt eget hittepå för att kunna förstå. Därför har jag tagit mig friheten att krydda precis som jag vill. 

Jag hoppas att du vill läsa SJÖSPRÅNG. Och du, dela gärna det här inlägget – det är ju ändå kulturkrig på gång! 

Här kan du läsa Dagens Nyheters reportage om Gimle häromåret. Fantastisk läsning som tände idén till Bredablick.  

https://www.svb.se/debatt/debatt-grand-agency-nu-ar-det-dags-aterbaring

Nu är det dags för återbäring

Artiklarna och åsikterna om ljudboken är många och svallvågorna höga. Vi är inte ute efter att recensera andras åsikter utan kan bara konstatera att upplevelsen att lyssna på talad eller dramatiserad text är urgammal. Det är affärsmodellen ”intäktsdelning” för strömmade böcker som är ny och det är den vi vill kommentera utifrån vårt perspektiv som författaragentur, dels med vår syn på ljudboksmarknaden i allmänhet och på den i Sverige överlägset ledande tjänsten Storytel i synnerhet. Som författaragentur representerar Grand Agency några av landets främsta författare. Vi säljer deras verk i Sverige och utomlands samt förhandlar de villkor som förlag, filmbolag och andra motparter får licensiera verken för. 

För ett antal år sedan, när den strömmade ljudboksmarknaden och ”intäktsdelning” ännu var i sin linda, var många författare skeptiska till att överhuvudtaget licensiera ut sina verk till det formatet och de förutsättningarna. Ersättningen framstod som låg eller oklar eftersom transparensen kring intäktsdelningen var dålig (det är den fortfarande). Trots invändningarna valde vi att blicka framåt och rekommenderade våra författare att hoppa på tåget. Vi var helt införstådda med att det under några år skulle bli författarna och förlagen som stod för fiolerna. För förlagen var riskerna knappast obetydliga med tanke på de stora kostnaderna för själva produktionen. Att insatsen inledningsvis skulle vara stor i förhållande till vinstchansen var vi tydliga med gentemot författarna. Men vår bedömning var att marknaden skulle bli stor och att det i förlängningen skulle gynna både författarna och förlagen.

Vi fick rätt på den första punkten. Marknaden blev gigantisk och bokmarknaden har fått en ny intjäningsmotor som inte i någon större omfattning ser ut att kannibalisera på de äldre formaten. En betydande och välkommen tillväxtpotential finns sannolikt kvar. Men nu när författarna och förlagen har dragit många miljoner strån till stacken är det dags för dem att få större del av kakan. Vi ser framför allt två vägar framåt för att åstadkomma det. 

Det första handlar om priset på tjänsten. Prissättningen på strömningen måste bli bättre och i genomsnitt högre. I dag kan storkonsumenter vräka i sig böcker till en löjligt låg kostnad. Vi tycker att pris- och abonnemangsmodellerna måste bli betydligt smartare så att de närmar sig jämviktsnivån för vad abonnenterna är beredda att betala, precis som för alla andra produkter och tjänster på mogna marknader. Det borde inte vålla några problem eftersom tjänsten är suverän och mycket uppskattad av kunderna. Marknaden är etablerad och nu borde varan äntligen kunna säljas för vad den är värd i stället för att slumpas bort i utbyte mot abonnemangstillväxt. Höjda priser kan nog vara något som även de hårt prövade aktieägarna värdesätter efter att Storytelaktien rasat cirka två tredjedelar från toppen. 

Den andra vägen handlar om marginalen och är kanhända inte lika uppskattad av aktiemarknaden. Enligt uppgifter behåller Storytel hälften av intäkterna för att bland annat finansiera fortsatt expansion. Det är en hög marginal för att vara en e-tjänst. Femtio procent är kanske rimligt för en välmående fysisk detaljhandel som har kostnader för personal, lager, lokaler, transporter och service. Men för en slimmad e-tjänst borde en betydligt större andel kunna gå tillbaka till producentledet, det vill säga författarna och bokförlagen. Den höga marginalen var möjligen okej så länge expansionen gällde den svenska marknaden. Som vi sa ställde många författare upp för att få chansen till intäkter på en helt ny marknad. Men nu har vi kommit till en punkt där svenska författare och förlag i praktiken är med och betalar även för Storytels internationella expansion. Världen är som bekant stor och utbyggnaden kommer förmodligen och förhoppningsvis att pågå i många år. En rättvisare modell vore att varje geografisk marknad betalar för sin egen expansion eller söker riktade resurser från riskkapitalmarknaden. Vi är också övertygade om att ju mer konkurrens Storytel får, desto tuffare kommer marginalpressen att bli. Bättre då att skapa en ekonomiskt hållbar fördelningsstrategi så snabbt som möjligt. Den som blir först får ledartröjan. 

De svenska författarna har dragit ett stort lass i många år. Nu är det dags för återbäring. Vi uppmanar Storytel att differentiera priserna på ett smartare sätt så att de totala intäkterna ökar samt dela ut en större andel av intjäningen från den svenska marknaden till dem som fyller tjänsten med innehåll och därmed skapar förutsättningarna för en marknad överhuvudtaget.  

Utan författare, inga ljudböcker.  
 
Lena Stjernström och Peter Stjernström, grundare och ägare av litteratur- och filmagenturen Grand Agency. 

Ovanstående debattartikel publicerades i tidningen Svensk Bokhandel 14 april 2022

Krönika införd i tidningen Slagrutan, nr 104, vintern 2021/2022

Slagrutans redaktör bad mig skriva något om min senaste spänningsroman Blodmål. Roligt tyckte jag, eftersom tidningen varit en del av min research.
     En av tidningens skribenter, numera tyvärr bortgången, hette Walter ”Walle” Hebbel och var den som gjorde mig nyfiken på hela den där ”världen” (alla lever i och för sig i samma värld men vi uppfattar och förstår den väldigt olika). Walle var också den som gav namn åt min huvudperson i bokserien, Walla. Jag ska strax berätta om mitt första möte med denna charmiga, roliga och finurliga man.
      Men första några ord om romanen. Blodmål är den första berättelsen i en ny serie som utspelar sig på sydöstra Gotland. En av huvudpersonerna heter alltså Walla och är fena på slagruta. Hon har tagit till sin livsuppgift att hålla koll på jordstrålningen där hon bor. Hon har utvecklat en förmåga att hålla Curry- och Hartmannlinjerna i schack och ser till att bygden är i balans.
      När en serie krampanfall, ibland med dödlig utgång, drabbar invånarna i semesterparadiset Ljugarn på sydöstra Gotland blir Walla orolig. Samtidigt uppvisar naturen tecken på att allt inte står rätt till. Fiskar dör, insekter kryllar, den onaturliga värmen vägrar ge vika. 
      Beror anfallen på att naturen löper amok? Eller ligger en ond hjärna bakom epidemin?
      Två udda utredningsteam formeras där Walla leder det ena. Grupperna tar sig an gåtorna med radikalt olika utgångspunkter och metoder. Intuition och känsla för det ”bortomsliga” ställs mot traditionell fakta och analys. När skruvarna dras åt och fler liv ställs på spel börjar en dödligt spännande kamp mot tiden.
      Hade jag inte mött Walle Hebbel en midsommarafton för drygt tio år sedan hade boken aldrig blivit skriven. Men han gjorde mig nyfiken och öppensinnad. Både på honom som person men inte minst på hans idéer och färdigheter som han uppvisade med totalt självförtroende. Jag hade aldrig tidigare stött på någon liknande och knappt ens reflekterat över den typen av världsbild.
      Jag och min fru hade nyss köpt det gamla missionshuset tvärs över vägen från det torp där Walle och hans familj hade bott på somrarna ända sedan 60-talet. På midsommarafton efter lunch satte vi oss ner på trappan för att ta en kopp kaffe och pusta ut en stund. Som nyblivna ägare till detta ”renoveringsobjekt med potential” hade vi i flera dagars tid sprungit runt som yra höns på tomten och ut och in ur huset, glada och lyckliga över vårt nya sommaräventyr.
      Det tror jag att Walle hade sett. Nu när han var stärkt av midsommarlunchen och några generösa snapsar var det dags för honom att hälsa på de nya grannarna och låta dem ta del av den sanningen, hur bister den än var. Även om det inte handlade om att rädda liv så kunde det mycket väl vara räddningen för ett äktenskap. Det var han såklart tvungen att ta ansvar för.
      Så det var med en något besvärad min han släntrade in på vår tomt. Iklädd stråhatt och ljusa, skrynkliga linnekläder kom han emot oss där vi satt på trappan med våra kaffemuggar. Han presenterade sig, först med ett stort leende, berättade om hur länge han bott här och välkomnade oss till grannskapet.
      Sedan tystnade han.
      Leendet frös till is.
      Ett mörker drog över hans ansikte.
      Vi blev förstås konfunderade. Hade det hänt något med hans familj? Kunde vi hjälpa till?
      Han viftade avvärjande när vi öppnade våra munnar. Istället tog han ett djupt andetag och ställde frågan han antagligen plågats av i flera dagar:
      ”Hur sover ni egentligen?”
      Jag och min fru såg på varandra.
      ”Jo tack bra, tycker vi väl”, svarade jag. ”Hur så?”
      Han pekade in genom den öppna porten och bort mot sängen som syntes därinne. Skakade sorgset på huvudet.
      ”Det tror ni nu kanske”, sa Walle allvarligt. ”Men i långa loppet kommer det att vara ödesdigert.”
      ”Varför?” sa jag och kände en blandning av förvåning och olust stiga i kroppen.
      ”Om jag inte misstar mig står den där sängen mitt på ett Currykryss”, konstaterade Walle lika kallhamrat som en läkare som dagligen levererat svåra diagnoser i åratal. ”Det kommer aldrig att sluta väl.”
      Jag och min fru bytte ännu en blick och visste inte hur vi skulle reagera. Vad pratade den här gamla gubben om? Currykryss? Ordet klingade svagt bekant. En viss oro började gro i oss.
      ”Men var lugna” sa Walle. ”Jag ska ordna upp det här. Med er tillåtelse?”
      ”Eh, jaha. Javisst …”
      ”Kom med här!”
      Han satte iväg över tomten och vinkade åt oss att följa med. Med raska steg knatade han hit och dit under några minuter, stegade upp olika avstånd samtidigt som han knäppte löst med fingrarna och liksom lyssnade på marken. Sedan la han ut något som han kallade ”pluppar” på väl valda platser och stampade ner dem noggrant i gräset.  
      ”Det är keramiska grönstenspluppar. Jag har gjort dem själv. Sådärja. Nu har jag stört av tomten. Böjt linjerna. Ni kommer inte att besväras mer.”
      ”Okej … Jaha. Tack så mycket”, sa jag.
      ”Det var trevligt att råkas!” sa Walle och lämnade oss lika plötsligt som han kommit.
      Ett märkligt besök och en annorlunda husdiagnos.
      Sedan den dagen sover vi (fortfarande) gott i huset.
      För ett par år sedan lämnade Walter Hebbel jordelivet. Men spåren av honom finns kvar överallt på bygden. Jag har sett Walles grönstenspluppar både här och där, till exempel på elskåpen hos en annan granne som är mjölkbonde och i någons halsband. Och ja, bygden känns väldigt stabil.
      Man får tro vad man vill. En sak är dock glasklar. Walle hade en särskild förmåga att väcka nyfikenhet och glädje.
      För en författare kan en sådan gåva knappast överskattas.
      Tack Walle!                    

Ja, vad ska jag säga? Du som har läst mina böcker vet, eller kan åtminstone ana, att jag ligger nära verkligheten, hur otrolig och skrämmande storyn än kan verka. Så även när det gäller BLODMÅL. Nu sprids kunskapen om alfa-gal. Det är bra och det är viktigt.

https://www.svd.se/mystiska-kottallergin-sprids-mer-via-fastingar?fbclid=IwAR0aEy7oduqVqDgtvOJo2-vB0rdjxgfXDBeGFKZ9uQMRzbHrQRewDI20QuI

Ibland får jag frågan hur nära verkligheten mina berättelser i serien Nature Noir ligger. Här är några viktiga dekordetaljer, helt sanna och existerande omständigheter och fenomen i naturen, som jag har använt för att bygga spännande fonder åt mina protagonisters äventyr.

FJÄRILSPOJKEN och gåtan om migrerande fjärilar. Hur kan fjärilar, som bara lever några veckor eller i bästa fall månader, ”hitta tillbaka” till platser där de aldrig varit tidigare? Varifrån kommer deras intuition? Fred Urquhart var en kanadensisk zoolog som studerade monarkfjärilarnas migration. Tillsammans med sin fru Norah identifierade han monarkernas migrationsvägar från Kanada till Mexiko, tur och retur, och upptäckte att migrationen spänner över flera generationer av fjärilar. En monarks livscykel består alltså av olika individer som sammanlagt flyger cirka 500 mil! (Svindlande, man frågar sig när ett liv egentligen är fullbordat, inte sant? Är det när en viss resa är klar eller när en viss individs liv tar slut? Är mitt liv också bara en länk i en kedja? Vilken då i så fall?) I 38 år höll paret Urquhart på och forskade. De knäckte gåtan så sent som 1976. Nu är monarkerna kraftigt hotade av miljöförstöringen. Läs mer i FJÄRILSPOJKEN!

BURFLICKAN och djävulsbin. Mördarbin kallas den korsning mellan brasilianska och afrikanska honungsbin som uppstod 1957 efter ett statligt initiativ för att öka landets honungsproduktion. Projektet floppade och några afrikanska bidrottningar med extremt aggressiva anlag smet. Ingen trodde att de kunde para sig med lokala bin. Det hela glömdes bort. Långt senare visade det sig att en helt ny sort snabbt hade etablerat sig över stora delar av Sydamerika. De invasiva mördarbina spred sig norrut med en hastighet av 200 kilometer om året och nådde USA 1985. Den första amerikanen strök med. Samtidigt började de fredliga honungsbina dö i allt större skala på grund av gifter (neonikotionoider) i jordbruket. Balanser rubbades, pollineringen hotades. Läs mer i BURFLICKAN!

STATION K och sjukdomen toxoplasmos. Parasiten Toxoplasma gondii kan bara föröka sig sexuellt i en katts tarmsystem. Den uråldriga symbiosen gynnar båda varelserna. Kattens bajsar ut parasiten som smittar ner till exempel smådjur som möss och råttor som kommer i kontakt med avföringen. Smittan gör dem svaga, förvirrade, oförsiktiga och därmed lättare byten. När katten sedan enkelt fångar och äter upp det slöa bytet kommer parasiten tillbaka till katten och kan fortplanta sig i kattens mage. Cirkeln är sluten. Människor som smittas (och det är många, flera miljarder faktiskt!) kan i värsta fall drabbas av fosterskador och allvarliga psykiska problem. Ett sorgligt exempel är så kallade crazy cat ladies som låter sina liv helt dikteras av katter. Läs mer i STATION K!

Idag medverkade jag i Morgon i P4 Gotland och pratade om Blodmål och annat skoj. Om du vill lyssna på hela intervjun kan du klicka typ här och spola fram programmet till 2 tim 46 min. Bilden är från P4 Gotlands instagram (reportern Katarina Hedstrand var bakom både mick och kamera).

Här är en kortversion.

Reportage i Gotlands Tidningar:

Peter placerar ondskan på sydöstra Gotland

En serie krampanfall drabbar invånarna i semesterparadiset Ljugarn. I och med boken ”Blodmål” placerar författaren Peter Stjernström ondskan på sydöstra Gotland.

GOTLAND 8 JUNI 2021

Jo, så är det. Stjernström nya spänningsroman är också första delen i en tänkt serie med huvudpersonen Walla i centrum. Vi ska återkomma till henne.

Boken lanseras den 15 juni.

– Det ska bli spännande hur den tas emot. Den är lite annorlunda och mitt syfte är i första hand att underhålla, säger han.

Nog för att Kungsholmen i Stockholm är den plats där han bor, men det är i det gamla missionshuset i När, byggt 1946, han allt mer tillbringar sin tid.

Han och hustrun Lena sommarhyrde på Gotland under många år tills de till slut fick korn på denna nu varsamt renoverade pärla.

– Vi köpte för tio år sedan. Då var här mest kyrkbänkar och kors på väggen. Nu blir det mer och mer ett hem, säger han.

Peter Stjernström är finansmannen – upplåningschef för Spintab – som skolade om sig och i dag driver författaragenturen Grand Agency tillsammans med sin hustru.

För författares räkning, bland andra Anna Jansson och Marianne Cedervall, förhandlar de avtal mot exempelvis tv-bolag och bokförlag.

2003 gav han ut sin första egna roman. Och nu sjösätter han en hel serie.

– Kan du tänka dig något mer anspråksfullt, skrattar han. Va? Att helt skapa sin egen värld och dessutom vilja att läsarnas ska ta del av den!

Sex böcker har han bakom sig, bland annat tre spänningsromaner. I vissa av dem har Gotland haft betydelse, men inte i den grad som nu, när han förlägger ondskan till trakterna runt När och Ljugarn.

Så varför väljer du att förlägga historien just här, på ön?

Han funderar en stund, efter Stockholm lär Gotland vara den plats där det sker flest litterära mord:

– Det är det stängda rummet, ett Sverige i miniatyr. Och här finns de klassiska motsättningarna mellan rik och fattig, stad och land, ön och fastlandet. Men också en hel del svärta, armodet ligger inte så långt tillbaka i tiden och narkotikan flödar på ön. Det är en intressant plats att ta sig an.

I centrum av ”Blodmål” står Walla, en udda kvinna som ”tror på grejer som ingen annan tror på”.

– Hon fick namn efter en granne här, Walle, han är borta nu. Han kom in här på gården en midsommar, sa ”hur fan kan ni sova här, det är mitt i ett currykryss”. Vi fattade ingenting.

Walle var öppen för det andliga, övernaturliga och dessa egenskaper har Peter nu fört över till Walla, som i sin familj har forskare som hatar detta hokuspokus.

Vips är ytterligare en motsättning skapad; det rationella och en mer annorlunda synen på världen. Men vad är det egentligen som är vad?

Det är också Peter Stjernströms grundidé, att brotten i berättelsen ska ha dubbla lösningar; en faktabaserad och en övernaturlig.

– Men vilken som är den korrekta, vad är det för krampanfall folket i Ljugarn råkar ut för…ja, det är kanske upp till läsaren.

Den som är bekant med trakten kommer att känna igen sig; stämningen, geografin, Walla bor vid en gammal ålfiskehamn. Läsaren kan följa med längs vägarna men många gårdsnamn är påhittade.

En nu bortgången När-profil, Lives-Johan, en fiskare som levde i armod, förekommer. Walla kommer i kontakt med honom genom att röka på med sina örter.

– Ja, du ser, det flyter mellan verkligheten och någon annat, obestämbart. 

Förr, som ung, sköt Peter Stjernström allt hokus-pokus ifrån sig, säger han. Inte på samma sätt längre. 

– De som har en tro på något annat mår bra av det, det ska behandlas med respekt, tycker jag.

Om Peter Stjernström:

• Författaren Peter Stjernström, 61, delar sin tid mellan Kungsholmen i Stockholm och ett ombyggt missionskapell i När.
• Han är aktuell med första delen av en serie spänningsromaner, ”Blodmål”, som utspelar sig på sydöstra Gotland.
• ”Blodmål” (Lind &co förlag) ges ut den 15 juni och kommer som ljudbok 7 juli, i inläsning av Jonas Malmsjö.
• En uppföljare är så gott som halvfärdig.

Text av Magnus Ihreskog, Gotlands Tidningar

Yours truly berättar om nya Gotlandsserien för Gotlands Allehanda.

Nya spänningsromanen är en kärleksförklaring till När

Peter Stjernström är finansmannen som sadlade om till författare. I sommar kommer den första delen i en ny serie spänningsromaner som utspelar sig på östra Gotland.

GOTLAND 15 MAJ 2021

Peter Stjernström tar emot i det gula missionshuset i När, hans och hustrun Lenas andra hem sedan tio år. Deras Gotlandshistioria började när de tre nu vuxna barnen var små och familjen hyrde hus på ön.

– Vi hamnade i en lite friggebod i Herrvik och östra Gotland blev Gotland för oss. Sen dess har vi hållit oss kvar här, säger Peter Stjernström.

Efter att länge ha växlat mellan att hyra hus på Gotland någon vecka och att segla i Stockholms skärgård, bestämde sig familjen för att prova på att vara på Gotland en längre period och hyrde missionshuset i När en hel sommar.

– Det var en tillfällighet att det blev När, men inte att det blev östra Gotland.

Numera äger de det gamla missionshuset, dit Peter Stjernström gärna drar sig undan för att skriva.

– Det är lite lättare att isolera sig här.

Peter Stjernström jobbade tidigare inom finansbranschen.

–När jag kom ut var det 80-tal, yuppieera och jag blev trader, penningmäklare och gjorde lite karriär.

Vändpunkten kom när han skulle hålla ett föredrag om finansiella instrument för styrelsen för den bank han då arbetade för.

– Vd:n somnade och alla bara slutade lyssna på mig, hela rummet gick bara ut på att undvika den sovande vd:n. Jag tänkte ”va fan, är det här mitt liv?”.

I skolan hade Peter Stjernström varit duktig i svenska, fröken sa att han borde bli journalist, någon annan tyckte att han skulle bli författare. 

– Men det var otänkbart, särskilt att bli författare.

I slutet av 90-talet bestämde han sig för att gå en skrivarkurs på Skrivarakademien. 

– Det var så pass roligt att jag började fundera på hur jag skulle kunna ägna mig åt det hantverket och ändå kunna försörja min familj. 

Han läste en copywriterutbildning på Berghs och en kvällskurs i journalistik på Poppius och började jobba som uppdragsskribent. Men han skrev också klart den roman, som han på skrivarkursen fått i uppgift att skriva ett synopsis och ett första kapitel till.

– Det blev en lite underlig roman, men ändå min första att bli utgiven.

Tillsammans med sin fru Lena driver han också författaragenturen Grand Agency.

– Det är Lena som drar det stora lasset, hon är vd och stjärna, jag sköter ekonomin och är numera också författare.

Sedan debuten 2003 har det hunnit bli sju romaner, översatta till ett tiotal språk. De senaste i den egenuppfunna genren ”nature noir”, spänningsromaner med naturvetenskaplig inriktning. Dit hör även hans kommande bok ”Blodmål”. I boken drabbas flera invånare i Ljugarn av krampanfall med dödlig utgång. Två olika team, med vitt skilda inställningar och förklaringsmodeller, försöker lösa gåtorna. 

– Tanken är att alla gåtor har två lösningar, att det finns två synsätt, säger Peter Stjernström.

Huvudkaraktären Walla, är en karismatisk kvinna i 70-årsåldern.

– Hon hanterar slagrutor men är egentligen ingen hokus pokus-tant, hon är bara helt frisinnad och tror att det finns en dimension utanför vetenskapen, som vårt medvetande inte kan eller har nått än, berättar Peter Stjernström.

Boken utspelar sig huvudsakligen på östra Gotland.

– När Lena läste sa hon ”folk kommer att garva, du måste stryka, det är så jäkla många kärleksförklaringar till När”, säger Peter Stjernström.

Just nu skriver han på uppföljaren, tanken är att det ska bli tre böcker – en varje sommar.

– Men det kan bli fler, jag hoppas att världen fortsätter att mata mig med idéer.

Om Peter Stjernström:

• Ålder: 61 år
• Familj: Frun Lena och tre vuxna barn, 32, 30 och 26 år gamla.
• Bor: I lägenhet på Kungsholmen och i det gamla missionshuset i När.
• Gör: Författare, som har skrivit sju romaner. Driver tillsammans med sin fru Lena författaragenturen Grand Agency.
• Aktuell: Med spänningsromanen ”Blodmål” som släpps 1 juli och som utspelar sig på Gotland.
• ”Blodmål” refererar till att en fästing måste äta blod tre gånger för att bli könsmogen och kunna lägga ägg, människan kan vara ett av värddjuren.

Text av Vilda Engström, Gotlands Allehanda

Länk: Psychology Today skriver om Joe Exotic, en av fullblodsdårarna i Netflix-dokumentären Tiger King. Är han smittad av Toxoplasma gondii? Kattparasitens skadeverkningar på människor psyken uppmärksammas allt mer.

Ur en artikel på sajten Boknyheter:

”Peter Stjernström är grundare av och delägare i författaragenturen Grand Agency, skriver bokserie inom Nature Noir – spänningsromaner som bygger på naturvetenskapliga gåtor och fenomen. Och han är pocketaktuell med ”Station K” samtidigt som hans bokhylla fattat eld… Han hinner bara rädda tre böcker, vilka räddar han och vilken är den där som gärna får stå kvar?”

Peter, du har ett liv.

Såvitt du kan bedöma är det dina egna upplevelser du går igenom. Visst kan du förstå och föreställa dig andras liv, leva dig in i deras förutsättningar, deras sorger, medgångar och återvändsgränder. Men i grund och botten kommer de känslorna inte i närheten av hur närvarande och starkt ditt eget liv känns. Med andra ord, ditt liv liknar ingen annans. Där finns kryddorna, nyanserna, dramatiken, kärleken, hatet, frågorna och svaren. Passa på att fördjupa dig i dig själv. Ingen annan kommer någonsin att vara så intresserad av dig som du. Den insikten, nej den övertygelsen, måste hädanefter vara utgångspunkten för allt du tar dig för. Tänk själv! Ta in, ta i!

Till exempel: skriv böcker som liknar ingen annans.

Jag skriver Nature Noir, det vill säga spänning och skräck som baserar sig på faktiska företeelser och gåtor i naturen. Det är svindlande och otäckt att dyka ner i verkligheten. Och jag älskar det.

Nu rapporterar The Guardian om hotet från vildkatterna och de parasiter (Toxoplasma gondii) de sprider som successivt slår ut faunan på Australiens tredje största ö.

En annan vetenskapsartikel pekar ut parasiten som skyldig till utterdöden i Kalifornien.

Katterna gör sig redo att ta över världen. Rusta dig mentalt genom att läsa eller lyssna på STATION K. Jag lovar att det blir läskigt spännande. Skräck som tangerar verkligheten. Se sedan till att sprida kunskapen till alla du tycker om.

Du hittar boken på Bokus eller Adlibris eller på någon av streamingtjänsterna.

Här är länk till intervjun men jag har också klippt ur frågor och svar här nedan om du inte orkar klicka.

The contagion awakens …

At the far edge of the beautiful but uninhabited outer archipelago outside Stockholm a gloomy islet with a cruel history is hiding. In the past there was a secret military installation there whose merciless research experiments must be kept secret at any cost.

Many years later an almost ritual suicide threatens the concealment. Worry spreads. Evil forces are growing in strength.

Petra Dunker works at a pharmaceutical company, on her way up in her career, and finds herself at the center of these events. She is expecting a baby but strange complications arise around her pregnancy. Years earlier her mother totally lost her footing and ended up estranged from her family and society.

Everything seems to fit together. The questions are piling up.

What really happened to Petra’s mother? What do coastal rangers have to do with the parasitic disease toxoplasmosis? And what does the extremely strong-willed cat Fabian want?

Petra is forced to go far in her search for answers.

Publishing house in Sweden: Bladh by Bladh/2019, StorySide/2019 (audio). Cover: Anders Timrén. Film / book trailer: Raed Sabah.

Jag läste nyss en tråd på Facebook där en person påstod att jag måste avsky katter eftersom jag har skrivit en bok där katter utsätts för experiment och sedan går överstyr i sina rovdjursinstinkter. I tråden utropades det sedan usch och fy och varningar hit och dit.

Låt mig slå fast det med en gång:

Nej, jag hatar inte katter. Jag älskar dem inte heller. Några är mysiga men andra har jag svårt att få kontakt med. Det är ungefär likadant med andra djur som jag stöter på. Hundar, lamm, kor och människor med, för den delen. De har sitt liv och sina känslor, jag har mitt. Oftast vill jag inte kela med dem – och inte heller äta deras kroppsdelar.

Naturen är full av fascinerande berättelser. Några är fina och vackra, andra är fula och obehagliga om man väljer att se det så. Inte minst när det gäller olika djurs och organismers allianser för att ta sig fram genom evolutionen. Metoderna är skoningslösa. Ond bråd död förekommer så ofta att den framstår som en närmast oundviklig förutsättning för själva livet.

Kretsloppet är raffinerat, omfattande och ömtåligt. Numera lägger människor näsan i blöt både här och där. Allt oftare och med allt större konsekvenser. Det försöker jag åskådliggöra med hjälp av fiktionen. Ibland vrider, förstorar och färglägger jag verkligheten för att kunna paketera den som en tydlig och underhållande berättelse. Närbilderna väcker tankar, ibland wow-känslor och inte sällan oro. Mitt mål är att skildra människans skoningslösa fotavtryck – inte att saluföra ondska och hat.

Katter är en del av den här märkliga världen. Jag har valt deras smarta symbios med parasiten Toxoplasma gondii som fond för en thriller, STATION K. Det är en fiktiv berättelse om människor som försöker utnyttja och förstärka ett rovdjurs beteende för sin egen vinning. Att det ibland är otäckt och grafiskt skildrat är fullt medvetet från min sida.

Jag vill att du som läsare ska utmanas. Jag vill ruska om dina tankar, göra så att du känner efter. Jag vill utmana dina föreställningar, få dig att ta ett steg mot det okända och sedan ännu ett. Först in i mörkret, och sedan vidare tills du förhoppningsvis ser en strimma ljus, som kanske, kanske innehåller en dos upplysning.

För tänk om det finns så mycket som en enda läsare som tycker att det är otäckt att läsa om djur som far illa och som sedan börjar fundera på hur det ser ut i verkliga livet? Tänk om den läsaren istället börjar ifrågasätta vidriga förhållanden i köttindustrin och onödiga eller oetiska djurförsök. Eller reser krav på etisk konsekvensanalys av ny, banbrytande forskning?

Då var det värt steget in i mörkret.

Det finns över 100 000 hemlösa katter i Sverige. Deras liv är motsatsen till det du ser i gulliga kattvideor. Många är illa skadade, sjuka och psykiskt instabila. Att de blivit kantstötta och hemlösa beror ofta på vanvård från en människa. Kanske har katterna eller dess föräldrar tidigare bott hos en människa som inte ens kan ta vara på sig själv.

Man kan undra vem det egentligen är som hatar katter?

Om vi följer skuldpyramiden ända till toppen hittar vi oss själva högst upp. Det är vi, och vårt samhälles vanvård av våra medmänniskor, som bär skulden till de hemlösa katternas miserabla liv. Välfärd är numera ett lika själlöst ord som jobbskatteavdrag.

Men vi människor skiljer oss från djuren. Vi kan flytta gränserna för vad som anses vara naturens gång. Vi måste inte skövla eller förslava allt och alla. Vi kan söka oss mot upplysning och förstånd.

Hatet mot katter måste ta slut. I vilken ände börjar vi?

Jag fick intresset för vetenskapens fram- och baksidor från min pappa Nils. Han var kemist och forskare, hade alltid något spännande att berätta. Världen framstod som en byggsats, visserligen komplex, men där det mesta gick att påverka med en substans eller en kemisk reaktion. Tids nog skulle vetenskapen knäcka alla gåtor.

Vetenskapen saknar dogmer. Det ligger i vetenskapens natur att alla teorier och bevis är preliminära. När som helst kan nya tankar eller rön slå undan fötterna för, eller åtminstone justera, det som ansågs fullt rimligt igår. Det i sin tur gör att även samhällets regelverk måste, eller borde, anpassas lika kontinuerligt. Samhällsbygget vilar nämligen på juridiska och/eller moraliska fundament som vi har hittat på för att få vardagslivet (för de som har mest inflytande) att fungera någorlunda bra i förhållande till vad vi anser oss veta och förnimma. Eftersom vetenskapen är preliminär borde vi betrakta moralkoderna som lika preliminära. Den anpassningsprocessen är dock trög och inte alltid lyhörd för, eller ens särskilt intresserad av, vetenskapliga språngsteg eller teknologiska mutationer. Om det är bra eller dåligt är en diskussion i sig, men här finns en spännande friktionsyta som ger en utmärkt grogrund för skönlitterära berättelser. Det är på den ytan jag surfar runt, än hit, än dit.

När det gäller idén till Station K kom den till mig när jag läste om parasiter vid research för en tidigare bok. Ju mer jag läste, desto mer fascinerad blev jag. Hur vi alla: människor, djur och all världens levande organismer, interagerar med varandra och skapar gemensamma strategier för att ta oss fram genom årtusendena. Allt och alla hänger ihop, på gott och ont. Läskigt, men också djupt respektingivande.

Jag fastnade för en av de mer spektakulära, Toxoplasma gondii, en parasit som har teamat upp med katter för att hålla omgivningen i schack. Jag hade visserligen hört att gravida kvinnor bör akta sig för närkontakt med katter men precis som alla andra hade jag stoppat huvudet i sanden istället för att ta reda på varför.

När jag förstod att katter skickar ut elaka parasitpatruller som kan ge fosterskador och till och med göra människor spritt språngande galna förstod jag att jag hade hittat ett perfekt ämne för en thriller.

Varför hitta på när verkligheten är så ofattbart spännande och skrämmande?

Jag kallar genren Nature Noir.

Finns på t ex Bokus eller Adlibris

Snart är det bokrea och det är med blandade känslor jag skriver det här inlägget.

Å ena sidan är det roligt att Fjärilspojken och Burflickan når fler läsare. Jag har fått mängder av positiva reaktioner från människor som tycker att böckerna är spännande, annorlunda och breddar perspektiven. Vilket var exakt det jag ville åstadkomma när jag påbörjade serien. Hittills har båda böckerna lästs av många, många tusen personer. Om nu bokrean gör att böckerna kan möta ännu fler läsare är det på det hela taget kul. Jag tycker verkligen det.

Tror jag.

Å andra sidan. Den extremt fina, inbundna Fjärilspojken kostar 35 kronor. TRETTIFEM SPÄNN! Som en skvätt bryggkaffe med torr kanelsnurra på 7-Eleven. Det blir inte många smulor som kommer att nå mig i slutänden, när alla munnar är mättade. Det kan jag säga med hänvisning till den bistra erfarenheten.

Vilken tur då att jag inte gör det här för pengarna …

Alltså:

SKYNDA FYNDA! KÖP FJÄRILSPOJKEN OCH BURFLICKAN TILL VRAKPRIS!

VIDGA DINA SINNEN FÖR EN HANDFULL KRONOR!

IMAGO.

Här är några lyssnaromdömen från streamingtjänsten Storytel. Burflickan är inläst av Viktor Åkerblom.

”Jag älskar både den spännande handlingen och Viktor Åkerbloms sköna uppläsning!”

”Välskriven och spännande. Skönt tempo, bra uppläst.”

”Jag gillar den verkligen, liksom Fjärilspojken. Den är långsam och lite lagom SF. Gillar även uppläsaren.”

”Jag älskar ÄLSKAR både Burflickan och Fjärilspojken. Så rasande välskrivna. Och som jag älskar Viktor Åkerbloms röst. Han kan utan problem läsa som man, kvinna och barn. Kombon gör att detta är två av dom bästa böcker jag läst.”

”Fantastisk! jag bara älskar både bok och uppläsare.”

”Lite annorlunda bok men jättebra!”

”Så himla bra! Intressant om bin och viktigt med det problem som giftanvändningen i allt jordbruk innebär. Bra uppläsare och att han använder sig av dialekter när så krävs ger trovärdighet. Tack för denna ovanliga bok!”

Pesticides based on neonicotinoids are not only killing bees in large scale. They’re also killing our birds. Prepare for silent springs.

Read this article in National Geographic

Läs en kort intervju med mig i Grand Agencys nyhetsbrev

BBC uppmärksammar ytterligare bevis för att giftet neonikotinoider dödar bin i stor skala.

Samtidigt fortsätter kemijättarna Bayer och Syngenta att producera dimmiga motargument för att få det att se ut som att det finns andra orsaker till massutrotningen. De plöjer ner miljoner i lobbying och vilseledande forskning.

Det är nästan kusligt att konstatera hur nära verkligheten delar av min nya bok BURFLICKAN ligger.

Och när Storbritannien snart lämnar EU kommer rövarbolagen att satsa hårt på att få en fri marknad där. Ett land som redan är hårt drabbat av utrotning av många sorts humlor och bin.

Skoningslöst, otäckt, vidrigt. Och i högsta grad verkligt.

Mitt program på bokmässan i Göteborg. Jag hoppas vi ses!

• Fredag 23/9, kl 13.30-14.00: BURFLICKAN, samtal i Storytels studiomonter (B08:22).
• Fredag 23/9, kl 14.00. FJÄRILSPOJKEN, signering i Pocketförlagets monter B05:42.
• Fredag 23/9, kl 16.30 – 17.00: BURFLICKAN, samtal och signering i Bladh by Bladhs monter (B04:21).
• Lördag 24/, kl 10.30 – 11.00:  BURFLICKAN, samtal och signering i Bladh by Bladhs monter (B04:21).
• Lördag 24/9, kl 14.00. FJÄRILSPOJKEN, signering i Pocketförlagets monter B05:42.
• Söndag 25/9, kl 11.00 – 11.30: Litteraturscenen (A01:60). BURFLICKAN, samtal med Magdalena Sørensen om att hitta skräck i naturvetenskapliga gåtor (Författarförbundet/Författarcentrum). Signering.
• Söndag 24/9, kl 14.00. FJÄRILSPOJKEN. Signering i Pocketförlagets monter B05:42.

”Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt.”

Blå Tågets/Ebba Gröns klassiker är fortfarande aktuell. Det ser inte exakt ut som då men de stora penseldragen tecknar tyvärr en sann bild.

Att till exempel de vattentäta skotten mellan allmännyttig forskning och bolagsintressen luckras upp är ett växande problem som beror på att allt färre verksamheter i samhället kan finansieras med offentliga medel. Sponsring är framtiden. Att nämna ordet ”skatt” är som att skrika HANDGRANAT på ett öppet torg.

Läs till exempel den här artikeln om hur kemibolagen Bayer och Syngenta försöker sudda ut effekterna av neonikotinoiderna, det gift som bevisligen dödar bina och hotar mänsklighetens existens som vi känner den idag. Jag skriver också om den sluga metoden i BURFLICKAN.

Om bara bina hade rösträtt …

Lyssna på Storytalk om du vill höra mig samtala med Hans Carstensen om mitt skrivande.

Storytalk #28: Peter Stjernström om den litterära agentens roll och om idén till succéromanen Fjärilspojken
Copywritern och författaren Peter Stjernström var med och startade agenturen Grand Agency 2008. ”Har man någon nytta av att vara litterär agent när man samtidigt skriver litteratur?” är en av frågorna som Stjernström svarar på i Storytalk #28. Vi kommer också in på den gripande spänningsromanen Fjärilspojken. Dessutom funderar Peter kring en talang han skulle vilja ha, en talang som på sätt och vis hör ihop med hans senaste roman.

I pressmeddelandet här ovan presenteras Burflickans tema främst ur ett faktaperspektiv, själva ramverket som berättelsen tar avstamp från. Men det är verkligen ingen fackbok. När du läser böckerna i den här serien kan du aldrig vara säker på vad som sant eller påhittat, möjligt eller omöjligt. Häng med till verklighetens ingenmansland där det är jag som bestämmer vilka gränser som ska passeras.

Och du då, ska du tro eller misstro? Jag har bara ett enda råd: följ din intuition – men bara om du är helt säker på att den verkligen är din.

Vill du läsa mer om själva handlingen, se baksidestexten på boksidan. Burflickan är den andra delen i serien om Fjärilsbarnen. Seriens delar är fristående.

Dela gärna!

Äntligen fredag i minusräntans förtrollade land!

Riksbankens makabra omsvängning till att belöna de skuldsatta och bestraffa alla andra har inte gett tillräcklig effekt. Nu skissar de på nästa bubbelsprängväst till svenska folket: HELIKOPTERPENGAR.

Det betyder i klarspråk att medborgarna ska få pengar, mycket pengar, slängda efter sig så att de kan handla ännu plattare teveapparater och köpa ännu fler obeskattade flygbensinresor till ännu fler diktaturer. Ingen särskild motprestation utom en sjudundrande KONSUMTION.

När blev investeringar i vård, skola, omsorg och infrastruktur till kommande generationer en så förlegad tanke?

Jädra konstigt, det är vad det är.

… FNs livsmedels- och jordbruksorganisation FAO uppskattar att mer än två tredjedelar av de grödor som bidrar till 90 procent av all mat är pollinerade av bin.

… när bidöden slår till kan en biodlare förlora flera miljoner bin på en enda dag. De dör hemma i sina kupor eller försvinner spårlöst (CCD, Colony Collapse Disorder).

… många forskare och biodlare anser att bekämpningsmedel som innehåller så kallade neonikotinoider är främsta skälet till bidöden?

… bin inte benämns som djur i all lagstiftning? Ibland kategoriseras bin som växtflora, vilket försvagar deras skydd. (IMHO: biodlarna borde genast sluta kalla sig ”odlare”! Du odlar faktiskt inte vänner …)

… det finns idag färre bin än någonsin på de senaste 50 åren i Nordamerika? Däremot är Kuba inte alls drabbat av bidöden eftersom landet inte hade råd att köpa moderna bekämpningsmedel efter att samarbetspartnern Sovjet brakade ihop.

… efter att insektsbekämpningsmedel som innehåller neonikotinoider togs i bruk på 1990-talet har den genomsnittliga dödligheten bland bin i bikupor ökat från 5 till 30 procent i Europa?

… produktionen av honung i Europa har sjunkit från 40 000 ton per år till 10 000–15 000 ton per år?

… EU för ett par år sedan införde ett tillfälligt förbud (moratorium) mot neonikotinoider? Vissa vill permanenta förbudet men kemikaliebolagen hotar med segdragna rättsprocesser för att kunna fortsätta sälja sina extremt lönsamma gifter.

… romanen Burflickan bland annat är en rysligt spännande skönlitterär tolkning av skuldfrågan kring bidöden? Boken dramatiserar också den alldeles sanna historien om hur mördarbin kom till världen på grund av ett forskningsprojekt i Brasilien som gick  snett.

Den här veckan har jag lämnat manus på Burflickan till min förläggare Annika Bladh. Jag är nöjd, glad och kan inte låta bli att tänka på tredje boken i serien. Här är en kort teaser om du är nyfiken på stämningen i boken. Släpps i september.

Det här är min gode vän Sharpo Junior. Jag ärvde den av morfar när han dog i slutet av 70-talet. Han hade då använt den i många, många år. Den är designad och tillverkad i Sverige. Morfar köpte bara kvalitetsprodukter. Troligen var den dyr, kanske rent av nominellt dyrare än de häftapparater du kan köpa idag.

Sedan Sharpo Juniors dagar har mycket blivit billigare. Det är oroande tycker många, framför allt Riksbanken. Riksbanken tror nämligen att världen går under när saker blir billigare. Nu ska de sänka räntan ända tills allt blir dyrare. Som om det funkade så…

De har missförstått ALLT. I själva verket är det tvärtom. Allt blir dyrare – om man jämför KVALITETEN i varorna.

Sharpo Junior har redan stämplat tusentals häftklamrar i sitt liv medan dess nyare och billigare konkurrenter i plast och folieplåt har lagt av en efter en. Sharpo Junior kommer alltid att stämpla, ja troligen FÖR EVIGT.

Alltså, kära idiotiska Riksbank; det finns ingen deflation, det finns bara kvalitetsförluster. Jaga dem istället så ska ni se att hela världen får högre kvalitet.

PS Morfar köpte typ en miljon häftklamrar också. Ett mycket fint arv.

Ja, texten här nedanför ser lång ut. Men håll ut, om jag får bestämma kommer du att bli rikligt belönad. På riktigt – pengar!

Riksbanken dikterar priset på svenska kronor genom att bestämma nivån på den så kallade styrräntan, det vill säga den ränta som banker får om de har ett överskott av pengar som de vill deponera hos Riksbanken. Och hur mycket pengar bankerna har på lager avgörs av hur duktiga de är på att låna ut. Är de riktigt klantiga har de byggt upp stora reserver. Men de allra flesta banker är grymma på att låna ut. De kan tammetusan skeppa ut tonvis med stålar med förbundna ögon!

Nu är styrräntan negativ. Det betyder att den som äger pengar måste betala böter för sitt innehav och den som vill låna får en bonuscheck för att göra det. Så otroligt bra!

Bankerna vill givetvis ha så lite pengar som möjligt på fickan och lånar följaktligen ut allt de själva kan låna upp till kreti och pleti. De skär emellan fett så det är inte alltid minusräntan når fram till den som den egentligen är avsedd för.

Va? Har du fortfarande lite plusränta på dina lån? Stackare. Men lugn, snart får även du smaka på minustecknets sötma.

Den negativa räntan är årtusendets fest. Missa inte den! Alla vill såklart låna. Ju mer de lånar desto rikare blir de. Bostadspriserna stiger mot himlen, semesterresorna blir dubbelt så många och långa. Hurra för minusräntan!

Varför ger då Riksbanken denna feta cigarr till folket?

Jo, för att vi ska konsumera och driva upp inflationen. Motsatsen deflation är farligt för då faller samhällets viktigaste fundament, det vill säga KONSUMTIONEN. När det är deflation sitter alla bara och gäspar och väntar på att Thailandresan ska reas ut till vrakpris nästa eller nästnästa vecka. Men Riksbanken kan inte vänta, Stefan Ingves vill att du reser till en diktatur IDAG!

Men. Det går dåligt för Riksbanken trots det stora räntekalaset. Oljepriset sjunker och inflationen följer med söderut. Snart måste Ingves & Co troligen sänka räntan igen. Han måste få oss att låna ännu mer så vi orkar konsumera ända in i kaklet. Ingen får ge upp nu.

Alla måste hjälpa till. Även jag. Därför har jag utarbetat ett förslag som snabbt drar upp konsumtionen.

Jag föreslår att Sveriges Riksdag omgående ska fatta beslut om att införa minusränta även inom kulturområdet. Kalla det bidrag, subventioner eller transfereringar om ni snabbt vill förstå vad jag menar. Riksbanken kan betala kalaset med ännu mer nytryckta pengar (det vill säga fortsätta köpa upp Sveriges statsskuld).

Svenska folket blir inte bara inflationens främsta riddare, de blir även upplysta sådana!

Så här:

• Betala 500 spänn till alla som vill se opera. Plus bonuspeng om de håller sig vakna.

• Dela ut trisslotter på gratisföreställningarna på de där irriterande fria teatrarna.

• Slopa fri entré på museerna. Betala svenska folket för bövelen! Lägsta avtalsenliga timpenning är det enda rimliga.

• Ge en hundring till alla som hämtar en bok på ICA Maxi, Pocketshop eller andra välsorterade boklådor.

• Vänd ut och in på kulturmomsen och betala en duktig skatteåterbäring till upphovspersonerna varje gång de sätter sig vid ett tangentbord.

• Låt alla svenskar gå på bio gratis en gång i veckan och ge dem en inramad bild på Stefan Ingves på köpet.

Ja, ni fattar vilken snurr det blir? Minuskulturen är äntligen här. Nu kör vi!

Polen saknar viss grundläggande lagstiftning som vi i Sverige och Skandinavien tar för given. Jag tänker förstås på Jantelagen: DU SKA INTE TRO ATT DU ÄR NÅGOT, osv.

Min roman Världens bästa bok har just släppts i Polen och blir enligt mina mått mätt hyllad av recensenter och bloggosfär. De verkar inte alls störas av hybrisen i titeln utan läser och värderar boken för vad den är: en satir om övermod, skrivande och litteraturvärlden.

När den släpptes i Sverige för några år sedan upplevde jag en ganska kraftig beröringsskräck. Bokhandeln ville knappt ta i den med tång. Recensenter och journalister slängde ifrån sig boken med ett skrik när den dök upp i deras postfack.

Av de som läste brydde sig få om innehållet. Min förmodade hybris överskuggade allt. Att jag på fullt allvar trodde att jag skrivit världens bästa bok. Vilken dåre!

En kompis utropade ”nä, så där kan man faktiskt inte göra!” angående titeln.

Visst var det lite tungt. Men jag är helt ärlig när jag säger att jag var beredd på det. Och kanske var det därför jag skrev boken och valde den oblyga titeln. Jag gillar motstånd, tycker om när det skaver. Jag har alltid behövt ett visst mått av bitterhet för att kunna värdera sötma. Rätt mycket om jag ska vara ärlig.

Utomlands har det varit annorlunda. Boken är hittills utgiven på åtta språk, bland annat engelska, franska och tyska. Överallt har den tagits emot hyggligt, bra eller finfint. I Frankrike utnämnde Telematin den till en av årets roligaste böcker. Jag har fått positiva läsarreaktioner ända från Tasmanien.

Men allra bäst verkar det gå i Polen och Turkiet, länder utan Jantelagar. I Turkiet hamnade den på en topplista över årets bästa översatta böcker.

En polsk kritiker som recenserat både Världens bästa bok och Fjärilspojken tyckte att jag är ”en mångsidig, mycket intressant och fräsch röst i den samtida världslitteraturen”.

DET – tänker jag tammefan glädjas åt. Sweet!

PS Kom ihåg: anspråk och pretentioner byggde denna världens bästa värld!

Fjärilspojken är nominerad till Stora Ljudbokspriset i kategorin 2015 års bästa skönlitteratur. Kul och hedrande!

Följ nu din egen (?) intuition och gå in och rösta – på mig som skrivit boken och på Viktor Åkerblom som gjort den fina inläsningen. Tack!

Och för dig som ännu inte läst eller lyssnat; Fjärilspojken släpps som pocket i dagarna. Köp till exempel på Bokus eller Adlibris. Jag önskar dig en riktigt ondskefull läsning!

Update 15/12: Fjärilspojken gick till final! Tack alla ni som har gillat boken och röstat på den. Nu tar en jury vid som ska läsa och bedöma de fem finalisterna. Oavsett hur de väljer så hoppas jag att de uppskattar Fjärilspojken. Vinnaren meddelas vid den stora ljudboksgalan i mars 2016.

Mina böcker finns på flera språk och säljs i ganska många länder. Det roligaste med att bli utgiven utomlands är att bokens liv blir så långt. Det fortsätter att dyka upp recensioner, läsarreaktioner och referensexemplar av olika utgåvor i flera år efter att boken kommit ut här hemma. (Min hittills mest avlägsna läsarrespons kom från Tasmanien, ön mellan Australien och Antarktis!)

Men ibland går det fort. Bara några månader efter att Fjärilspojken släppts i Sverige kommer den ut i Polen. Om ett par veckor är det dags och det ska bli mycket spännande att se om den magiska realismen passar den polska publiken. Jag tror och hoppas det.

Blurben på framsidan är skriven av Mariuz Czubaj, professor i kulturantropologi vid Universitetet i Warszawa och prisbelönad polsk deckarförfattare. Han säger att ”Peter Stjernström är ett namn att minnas på kartan över samtida spänningsförfattare”.

Tack för det!

… avslutar sin anmälan/recension av Fjärilspojken så här:

”En vindlande berättelse bakåt i tiden, men också en skräckfylld, bitvis fantastisk historia om gamla drömmer och nuets fasa.”

Låter det som ett spännande boktips? Köp ditt eget ex på Adlibris eller Bokus!

Nyfiken som jag är kollade jag vad lyssnarna på Storytel tycker om Fjärilspojken. Här är några av deras omdömen:

Här är ett fint klipp ur en lång recension av Fjärilspojken i Växjöbladet/Kronobergaren:

Stjernström berättar en mörk saga om besatthet och kunskap som missbrukas. Om karismatiska människors makt över kollektivet och hur livet i en sekt kan se ut. Och hur saker och ting hänger samman både över tid och genom enskilda händelser väldigt långt ifrån varandra rent geografiskt. Utifrån jungianska tankegångar om slump och synkronicitet vecklas en fascinerande och väl sammanhållen historia ut där den sista pusselbiten läggs på plats först alldeles på slutet. Det är välskrivet, lättläst, intressant och med många infallsvinklar. Stjernström kan sitt hantverk och är dessutom bra påläst. Jag sänder en tacksam tanke till slumpen som lät mig få stifta bekantskap med författaren och hans litterära stil och värld.

Köp på till exempel Adlibris eller Bokus.

Det har börjat dyka upp läsarreaktioner på Fjärilspojken. Här är några:

”Jag har läst ut Fjärilspojken och är helt tagen. Längesen jag hade så svårt att lägga ifrån mig en bok.”

”En riktigt jävla bra bok! Intressant intrig, bra spännande persongalleri, några funderingar kring det samhälle vi lever i och mycket välskrivet till på köpet. Det är sällan jag sträckläser en bok från pärm till pärm.”

”Mycket bra bok! Spännande och fängslande!”

”Vilken bok! Annorlunda, välskriven och oväntad upplösning.”

”Wow. Det här är något helt nytt!”

Har du också hunnit läsa boken? Vill du dela med dig av din reaktion eller dina känslor? Skriv gärna en kommentar nedan. Det går såklart bra att vara anonym (då skriver du bara din kommentar längst ner). Tack!

Annars kan du köpa den på Adlibris eller Bokus.

Att vara författare är världens mest pretentiösa syssla.

Det finns faktiskt inget som är mer pretentiöst än att skriva romaner. Som författare hoppas, önskar, kräver, längtar du efter att någon ska ägna sig åt din text i många timmar. (Heter du Knausgård begär du veckor, månader och livslång trohet).

Ta min senaste roman Fjärilspojken, till exempel. Den finns som ljudbok på Storytel. Läsningen tar 12 timmar och 19 minuter.

TOLV TIMMAR OCH NITTON MINUTER!

Det är ju jättelång tid!

Den som lyssnar på min bok är alltså beredd att kliva in i mitt tankegods och tillbringa mer än ett halvt dygn därinne.

Varför skulle de göra det?

För att det är värt det.

Jag vet att det är det. Jag ger mina läsare en berättelse de aldrig kunnat drömma om. En svindlande spänningsroman om vägen mot kunskapens himmelrike – eller helvete. Det är mörkt, mystiskt och maxat.

Ja, du hör själv. Jag skulle aldrig klara av att vara författare om jag inte var pretentiös. Pretentioner är en drivkraft som får författare att skriva underverk. Eller åtminstone jävligt bra romaner.

Utan anspråk, tro och tillit blir det inte en enda rad skriven.

Därför lyder romanskolans tredje lektion: VAR PRETENTIÖS!

Gå in i rollen! Hoppa upp på piedestalen! Nu, genast!

Romanskola, lektion #2: UPPDRAGET

Den här lektionen är inte lång. Men den är viktigast av alla.

Till vardags arbetar jag på litteratur- och filmagenturen Grand Agency. Där läser vi många manus och resonerar med varandra och våra författare om texterna. För oss är det vi kallar UPPDRAGET helt centralt för berättelsens eventuella genomslag. Låt mig utveckla resonemanget helt kort.

När en författare och en läsare möts via texten uppstår ett slags kontrakt dem emellan. Om allt fungerar som det ska ställer läsaren upp på att låta sig svepas iväg av författarens berättelse, stil, gestaltning, användande av schabloner och allehanda tricks för att stimulera läsarens sinnen. Ju skickligare författare desto starkare kontrakt.

Ibland håller kontraktet hela vägen till sista sidan. Och ibland vill läsaren slita det i stycken redan efter första raden. Det är en svår balansakt att manipulera en läsare så att hen vill läsa flera hundra sidor.

För att över huvud taget få en chans lyckas måste den första och viktigaste paragrafen i kontraktet förankras tydligt.

§1. UPPDRAGET

En roman måste göra sig angelägen och det får inte gå alltför många sidor innan läsaren ska fångas. Men exakt vad ska hen fångas av?

Slaget om uppmärksamheten börjar ofta redan med baksidestexten. Om det inte vinns eller förloras där så avgörs kampen i första kapitlet. Jag tror att alla läsare ställer sig ungefär samma fråga, medvetet eller omedvetet: varför ska jag läsa den här boken? Vilket är mitt UPPDRAG?

UPPDRAGET skiljer sig givetvis från bok till bok. Men UPPDRAGET är helt avgörande för hur angelägen läsaren upplever att boken är.

Tänk igenom vilket UPPDRAG du vill tilldela din läsare. Varför ska de läsa just din bok när det finns tusentals andra? Om du inte vet vilket UPPDRAG boken har kommer inte läsaren att veta det heller.

Så här enkelt formulerade Bonniers Bokklubb UPPDRAGET om varför deras medlemmar skulle välja min nya roman Fjärilspojken.

Om någon lämnar ett barn i skogen vill du ta reda på varför, eller hur?

[spider_facebook id=”1″]

Det är lätt att skriva en roman.

(Jag vill inte raljera och förenkla, det jag menar är: DU KAN).

Du behöver kunna hantverket och du behöver ha rätt känsla inför projektet. Själva hantverket kring text och gestaltning finns det många andra som lär ut bättre än jag. Läs dem, lyssna på dem och viktigast av allt – träna!

I min mycket korta romanskola kommer jag att fokusera på några andra redskap som jag själv använder när jag skriver skönlitterärt. För mig handlar skrivandet om att hitta rätt känslor och motivation. När jag lyckas känns det både roligt och viktigt.

Den första lektionen handlar om musik:

Använd din favoritmusik som uppladdning inför ett skrivpass eller lägg den som en ljudmatta i det slutna rum där dina karaktärer utvecklas, lever, dör eller överlever. Kom ihåg: det är det enda rum i hela världen som du har total kontroll över. (Vem vill vara någon annanstans?)

Jag har (just nu) tre låtar som jag återkommer till när jag ska sätta en scen som har en tydlig inriktning. Jag spelar dem på hög volym när jag ska börja skriva. Antingen går jag runt i rummet i takt till musiken eller så stirrar jag på synopsen på skärmen. Men innan låten är slut ska fingrarna ha börjat hamra på tangenterna. Manuset fylls med liv.

Pröva du också, hitta dina egna triggers!

Till scener om känslor, kärlek och vänskap

Till scener med motgångar, brott och negativa vändpunkter

https://www.youtube.com/watch?v=j6_j3SdsLc8

Till scener med andningspauser, transportsträckor och bakgrundsteckning

När jag sedan är igång med skrivandet brukar jag sänka volymen och spela en playlist med låtar som är hyggligt välbekanta.

När det gått en tid kan jag stanna upp och undra när det blev tyst i rummet. Var det nyss eller för flera timmar sedan?

Det är svårt att avgöra eftersom jag har befunnit mig i ett helt annat rum.

Följ din intuition. Men är du säker på att den är din?

Bild från releasefesten för Fjärilspojken. Nu kan han äntligen bli fullbildad inuti läsarnas sinnen.

[spider_facebook id=”1″]

”Var får du allt ifrån?”

Ja, ibland får jag frågan varifrån mina idéer kommer.

Svårt att säga. Vad är ett bra svar?

Konstigt nog känns det enkla, korrekta och reptilsnabba svaret ”hjärnan” lite väl uppkäftigt och avsnoppande. Jag måste hejda mig, den som frågar är bara nyfiken och vill få igång en konversation om mig och mitt skrivande. I all vänlighet. Men inte i all evighet.

Svaret ska helst vara kort, koncist och vänligt. En bra idé om mina idéer, helt enkelt. En schyst one-liner innan samtalsämnet försvinner. Oj, så svårt …

Det allra bästa svaret är redan taget. Det kom från Hasse Alfredsson. Han svarade genom att bubbla ut ännu ett infall från sin blommiga falukorvshjärna; han påstod att han köpte sina idéer på postorder från en firma i Hamburg. Ett alldeles underbart svar som sa allt om honom.

Min nya bok heter Fjärilspojken. Även den här gången har jag fått Frågan.

Och – trumvirvel – jag har ett svar! Tyvärr inte så kort och koncist som Hasses. Men ändå.

Den här gången VET jag var idén kom ifrån. Hur den sådde ett frö i min hjärna. Låt mig berätta.

Jag jobbade i många år som reklamskribent för Mateus, ett företag som säljer designkeramik. En dag skulle de lansera en liten fjäril i olika färger som skulle fungera som bordsdekoration och som applikation på koppar, skålar och tallrikar. De bad mig skriva ”något fint och magiskt om fjärilar” till sina annonser och kataloger.

”Javisst, texten kommer imorgon!” hörde jag mig själv utropa.

Men innerst inne var jag tom. Hjälp, var fanns kontaktuppgifterna till den där firman i Hamburg?

”Något fint och magiskt om fjärilar …”

Eh. De liksom bara finns där. De bits inte, alla utom nattfjärilar är vackra att se på – och?

Google.

Klickande tangenter. Scrollande fingrar. Fladdrande ögon.

Smack. Där fanns historien.

De migrerande fjärilarna.

Jag läste och läste. En värld växte i min hjärna. Idéerna strömmande ur mig, nästan vulkaniskt. För att lätta på trycket bestämde jag mig för att en dag skriva en roman om onda människor och goda fjärilar. Jag sparade en wordfil i datorn med namnet Synops Fjärilspojken. Sedan tog jag ett djupt andetag och skrev annonstexten:

Fjärilar är magiska och förtrollande. Många lever ett vackert men flyktigt liv. Visste du att några flyger söderut för att övervintra och vänta på våren? Men de flyttar inte tillbaka själva utan skickar sina barn eller barnbarn. Ingen vet varför eller hur det går till. En sak är säker – fjärilar lever i en enastående symbios med naturen och blommorna.

Plus det vanliga säljet. Det gick bra. Idag finns keramikfjärilarna över hela världen.

Men den verkliga framgången var att jag fick en idé som gav mig många månader som skrivande upptäcktsresenär i min egen hjärna. Och för mig finns ingen bättre plats att resa till. Jag vill helst vara där ofta och länge.

Att få en idé som går att klä i ord är som att hitta en skatt. Att långsamt och försiktigt få gräva fram den är ett privilegium. Undersöka, vända, vrida. Tvätta, laga, putsa.

Och sedan ska den visas upp. Granskas, bedömas, värderas.

Gör gärna det om och när du läser Fjärilspojken. Men framför allt – ge dig hän.

Välkommen till min skattkammare!

[spider_facebook id=”1″]

De amerikanska monarkfjärilarna lever i en generationsöverskridande evighetsresa mellan Kanada och Mexiko. De föds, fortplantar sig och dör längs den flera hundra mil långa sträckan. Miljontals fjärilar från en extra stark och långlivad generation övervintrar bland oyamelgranarna högt uppe i Sierra Madre. Det sker om och om igen, sedan tusentals år. Hur kan fjärilarna hitta tillbaka till en plats de aldrig varit på? Var kommer deras intuition ifrån?

Äntligen finns ett svar. Läs Fjärilspojken, release 12 maj.

[spider_facebook id=”1″]

Här är trailern till min nya roman Fjärilspojken. Hoppas den gör dig nyfiken och sugen på att läsa boken. Och för dig som gillar värdefullt vetande: det är min dotter Elsa Stjernström som har producerat trailern.

[spider_facebook id=”1″]

Jag har återigen gett mig ut på nya och okända vägar. Ensam och nyfiken. Hittills har jag älskat varje sekund av resan. Nu ska jag snart lämna ifrån mig min reseskildring. Det ska bli spännande att se reaktionerna. Vem hamnar vilse, vilka hittar rätt …

Datum för release av Fjärilspojken är nu spikat till 12 maj. Här är baksidestexten:

Ett spädbarn lämnas i skogen. Den lille pojken blöder. Insekter kryllar på honom.

Han överlever. Många år senare kommer frågorna till den nu vuxne Jonas. Vilka var hans föräldrar och varför övergav de honom? Vad är det för märklig begåvning han har? Den starka intuitionen, ska han dölja den eller följa den?

Jonas värvas av det mystiska företaget Apisec som verkar veta mer om honom än han själv. Tillsammans med sin kompis Björne börjar han nysta i sin historia. När de möter den framgångsrika och kompromisslösa Nelly Josefsson märker de att hon och Jonas har något gemensamt.

Det visar sig att Jonas historia är en del av något större. Något djupt obehagligt. En blandning av underliga sammanträffanden och medvetna val driver honom mot svaren.

Fjärilspojken är en svindlande spänningsroman om vägen mot kunskapens himmelrike – eller helvete. En ond saga om vänskap, vetenskap, makt och vanmakt. Det är mörkt, mystiskt och maxat.

[spider_facebook id=”1″]

Lita alltid på en bokhandlare!

Här är ett klipp från när Världens bästa bok presenterades på det populära morgonteveprogrammet Telematin i Frankrike. Jag tror det säger en del om litteraturens roll i ett samhälle när bokhandlare tillåts ta plats som offentliga auktoriteter. Att det sker i en rockig inramning är extra kul. Spola till 3,25 in i klippet.

”Sans doute un des livres les plus drôles de ce début d’année”  ≈ Utan tvekan en av årets hittills roligaste böcker.

[spider_facebook id=”1″]

Här, några tecken! Din hjärna börjar jobba. Vad är meningen?

[spider_facebook id=”1″]

Arne Sundelin var en av mina lärare när jag gick skrivarlinjen på Skrivarakademin. Jag kände honom inte privat men minns att han alltid var mycket vänlig och konstruktiv i sin feedback. Jag minns också det sista jag sa till honom och som fick honom att le (vänligt och konstruktivt).

”Förlåt.”

Idag känns ”tack” mer på sin plats. Tack, Arne.

[spider_facebook id=”1″]

Världens bästa bok släpptes nyligen i Frankrike och många där verkar gilla min stil. Så här avslutar Le Figaro/madame sin recension:

Un livre foisonnant qui pousse les curseurs, a la manière d’un Terry Gilliam venu du froid nous asticoter les neurones et nous titiller les zygomatiques. Delicieusement déjanté.

Något i stil med att ”boken drar i spakarna som om Terry Gilliam kom in från kylan och kittlade våra nerver och käkben. Härligt galet”.

Jag kan förstå hur de menar. Känner mig smickrad.

[spider_facebook id=”1″]

Om några månader släpps min nästa roman, Fjärilspojken. I den möts fakta och fantasi, godhet och ondska.

Många tycker att fjärilar är fina och vackra. Till skillnad från de flesta andra insekter som anses läskiga och onödiga. Vad beror det där på? När passeras gränsen?

Visste du att världens största fjäril har vingar stora som ett A4-papper?

Vad känner du, är en sådan fjäril fin eller farlig?

Blogg … Tipp … Arkiv … Kalla det vad du vill.

Texter som inte passar under de andra rubrikerna hamnar här.