Avdelningen artiklar man inte trodde att man skulle skriva:

Redaktören Johan Eriksson på tidningen Slagrutan kontaktade mig och bad mig skriva något om min senaste spänningsroman Blodmål. Roligt tyckte jag, eftersom tidningen varit en del av min research.
      En av tidningens skribenter, numera tyvärr bortgången, hette Walter ”Walle” Hebbel och var den som gjorde mig nyfiken på hela den där ”världen” (alla lever i och för sig i samma värld men vi uppfattar och förstår den väldigt olika). Walle var också den som gav namn åt min huvudperson i bokserien, Walla. Jag ska strax berätta om mitt första möte med denna charmiga, roliga och finurliga man.
      Men första några ord om romanen. Blodmål är den första berättelse i en ny serie som utspelar sig på sydöstra Gotland. En av huvudpersonerna heter alltså Walla och är fena på slagruta. Hon har tagit till sin livsuppgift att hålla koll på jordstrålningen där hon bor. Hon har utvecklat en förmåga att hålla Curry- och Hartmannlinjerna i schack och ser till att bygden är i balans.
      När en serie krampanfall, ibland med dödlig utgång, drabbar invånarna i semesterparadiset Ljugarn på sydöstra Gotland blir Walla orolig. Samtidigt uppvisar naturen tecken på att allt inte står rätt till. Fiskar dör, insekter kryllar, den onaturliga värmen vägrar ge vika. 
      Beror anfallen på att naturen löper amok? Eller ligger en ond hjärna bakom epidemin?
      Två udda utredningsteam formeras där Walla leder det ena. Grupperna tar sig an gåtorna med radikalt olika utgångspunkter och metoder. Intuition och känsla för det ”bortomsliga” ställs mot traditionell fakta och analys. När skruvarna dras åt och fler liv ställs på spel börjar en dödligt spännande kamp mot tiden.
      Hade jag inte mött Walle Hebbel en midsommarafton för drygt tio år sedan hade boken aldrig blivit skriven. Men han gjorde mig nyfiken och öppensinnad. Både på honom som person men inte minst på hans idéer och färdigheter som han uppvisade med totalt självförtroende. Jag hade aldrig tidigare stött på någon liknande och knappt ens reflekterat över den typen av världsbild.
      Jag och min fru hade nyss köpt det gamla missionshuset tvärs över vägen från det torp där Walle och hans familj hade bott på somrarna ända sedan 60-talet. På midsommarafton efter lunch satte vi oss ner på trappan för att ta en kopp kaffe och pusta ut en stund. Som nyblivna ägare till detta ”renoveringsobjekt med potential” hade vi i flera dagars tid sprungit runt som yra höns på tomten och ut och in ur huset, glada och lyckliga över vårt nya sommaräventyr.
      Det tror jag att Walle hade sett. Nu när han var stärkt av midsommarlunchen och några generösa snapsar var det dags för honom att hälsa på de nya grannarna och låta dem ta del av den sanningen, hur bister den än kunde vara. Även om det inte handlade om att rädda liv så kunde det mycket väl vara räddningen för ett äktenskap. Det var han såklart tvungen att ta ansvar för.
      Så det var med en något besvärad min han släntrade in på vår tomt. Iklädd stråhatt och ljusa, skrynkliga linnekläder kom han emot oss där vi satt på trappan med våra kaffemuggar. Han presenterade sig, först med ett stort leende, berättade om hur länge han bott här och välkomnade oss till grannskapet.
      Sedan tystnade han.
      Leendet frös till is.
      Ett mörker drog över hans ansikte.
      Vi blev förstås konfunderade. Hade det hänt något med hans familj? Kunde vi hjälpa till?
      Han viftade avvärjande när vi öppnade våra munnar. Istället tog han ett djupt andetag och ställde frågan han antagligen plågats av i flera dagar:
      ”Hur sover ni egentligen?”
      Jag och min fru såg på varandra.
      ”Jo tack bra, tycker vi väl”, svarade jag. ”Hur så?”
      Han pekade in genom den öppna porten och bort mot sängen som syntes därinne. Skakade sorgset på huvudet.
      ”Det tror ni nu kanske”, sa Walle allvarligt. ”Men i långa loppet kommer det att vara ödesdigert.”
      ”Varför?” sa jag. Jag kände en blandning av förvåning och oro stiga i kroppen.
      ”Om jag inte misstar mig står den där sängen mitt på ett Currykryss”, konstaterade Walle lika kallhamrat som en läkare som dagligen levererat svåra diagnoser i åratal. ”Det kommer aldrig att sluta väl.”
      Jag och min fru bytte ännu en blick och visste inte hur vi skulle reagera. Vad pratade den här gamla gubben om? Currykryss? Ordet klingade svagt bekant. En viss oro började gro i oss.
      ”Men var lugna” sa Walle. ”Jag ska ordna upp det här. Med er tillåtelse?”
      ”Eh, jaha. Javisst …”
      ”Kom med här!”
      Han satte iväg över tomten och vinkade åt oss att följa med. Med raska steg knatade han hit och dit under några minuter, stegade upp olika avstånd samtidigt som han knäppte löst med fingrarna och liksom lyssnade på marken. Sedan la han ut något som han kallade ”pluppar” på väl valda platser och stampade ner dem noggrant i gräset.  
      ”Det är keramiska grönstenspluppar. Jag har gjort dem själv. Sådärja. Nu har jag stört av tomten. Böjt linjerna. Ni kommer inte att besväras mer.”
      ”Okej … Jaha. Tack så mycket”, sa jag.
      ”Det var trevligt att råkas!” sa Walle och lämnade oss lika plötsligt som han kommit.
      Ett märkligt besök och en annorlunda husdiagnos.
      Sedan den dagen sover vi (fortfarande) gott i huset.
      För ett par år sedan lämnade Walter Hebbel jordelivet. Men spåren av honom finns kvar överallt på bygden. Jag har sett Walles grönstenspluppar både här och där, till exempel på elskåpen hos en annan granne som är mjölkbonde och i någons halsband. Och ja, bygden känns väldigt stabil.
      Man får tro vad man vill. En sak är dock glasklar. Walle hade en särskild förmåga att väcka nyfikenhet och glädje.
      För en författare kan en sådan gåva knappast överskattas.
      Tack Walle!