Att vara författare är världens mest pretentiösa syssla.

Det finns faktiskt inget som är mer pretentiöst än att skriva romaner. Som författare hoppas, önskar, kräver, längtar du efter att någon ska ägna sig åt din text i många timmar. (Heter du Knausgård begär du veckor, månader och livslång trohet).

Ta min senaste roman Fjärilspojken, till exempel. Den finns som ljudbok på Storytel. Läsningen tar 12 timmar och 19 minuter.

TOLV TIMMAR OCH NITTON MINUTER!

Det är ju jättelång tid!

Den som lyssnar på min bok är alltså beredd att kliva in i mitt tankegods och tillbringa mer än ett halvt dygn därinne.

Varför skulle de göra det?

För att det är värt det.

Jag vet att det är det. Jag ger mina läsare en berättelse de aldrig kunnat drömma om. En svindlande spänningsroman om vägen mot kunskapens himmelrike – eller helvete. Det är mörkt, mystiskt och maxat.

Ja, du hör själv. Jag skulle aldrig klara av att vara författare om jag inte var pretentiös. Pretentioner är en drivkraft som får författare att skriva underverk. Eller åtminstone jävligt bra romaner.

Utan anspråk, tro och tillit blir det inte en enda rad skriven.

Därför lyder romanskolans tredje lektion: VAR PRETENTIÖS!

Gå in i rollen! Hoppa upp på piedestalen! Nu, genast!