Jag läste nyss en tråd på Facebook där en person påstod att jag måste avsky katter eftersom jag har skrivit en bok där katter utsätts för experiment och sedan går överstyr i sina rovdjursinstinkter. I tråden utropades det sedan usch och fy och varningar hit och dit.
Låt mig slå fast det med en gång:
Nej, jag hatar inte katter. Jag älskar dem inte heller. Några är mysiga men andra har jag svårt att få kontakt med. Det är ungefär likadant med andra djur som jag stöter på. Hundar, lamm, kor och människor med, för den delen. De har sitt liv och sina känslor, jag har mitt. Oftast vill jag inte kela med dem – och inte heller äta deras kroppsdelar.
Naturen är full av fascinerande berättelser. Några är fina och vackra, andra är fula och obehagliga om man väljer att se det så. Inte minst när det gäller olika djurs och organismers allianser för att ta sig fram genom evolutionen. Metoderna är skoningslösa. Ond bråd död förekommer så ofta att den framstår som en närmast oundviklig förutsättning för själva livet.
Kretsloppet är raffinerat, omfattande och ömtåligt. Numera lägger människor näsan i blöt både här och där. Allt oftare och med allt större konsekvenser. Det försöker jag åskådliggöra med hjälp av fiktionen. Ibland vrider, förstorar och färglägger jag verkligheten för att kunna paketera den som en tydlig och underhållande berättelse. Närbilderna väcker tankar, ibland wow-känslor och inte sällan oro. Mitt mål är att skildra människans skoningslösa fotavtryck – inte att saluföra ondska och hat.
Katter är en del av den här märkliga världen. Jag har valt deras smarta symbios med parasiten Toxoplasma gondii som fond för en thriller, STATION K. Det är en fiktiv berättelse om människor som försöker utnyttja och förstärka ett rovdjurs beteende för sin egen vinning. Att det ibland är otäckt och grafiskt skildrat är fullt medvetet från min sida.
Jag vill att du som läsare ska utmanas. Jag vill ruska om dina tankar, göra så att du känner efter. Jag vill utmana dina föreställningar, få dig att ta ett steg mot det okända och sedan ännu ett. Först in i mörkret, och sedan vidare tills du förhoppningsvis ser en strimma ljus, som kanske, kanske innehåller en dos upplysning.
För tänk om det finns så mycket som en enda läsare som tycker att det är otäckt att läsa om djur som far illa och som sedan börjar fundera på hur det ser ut i verkliga livet? Tänk om den läsaren istället börjar ifrågasätta vidriga förhållanden i köttindustrin och onödiga eller oetiska djurförsök. Eller reser krav på etisk konsekvensanalys av ny, banbrytande forskning?
Då var det värt steget in i mörkret.
Det finns över 100 000 hemlösa katter i Sverige. Deras liv är motsatsen till det du ser i gulliga kattvideor. Många är illa skadade, sjuka och psykiskt instabila. Att de blivit kantstötta och hemlösa beror ofta på vanvård från en människa. Kanske har katterna eller dess föräldrar tidigare bott hos en människa som inte ens kan ta vara på sig själv.
Man kan undra vem det egentligen är som hatar katter?
Om vi följer skuldpyramiden ända till toppen hittar vi oss själva högst upp. Det är vi, och vårt samhälles vanvård av våra medmänniskor, som bär skulden till de hemlösa katternas miserabla liv. Välfärd är numera ett lika själlöst ord som jobbskatteavdrag.
Men vi människor skiljer oss från djuren. Vi kan flytta gränserna för vad som anses vara naturens gång. Vi måste inte skövla eller förslava allt och alla. Vi kan söka oss mot upplysning och förstånd.
Hatet mot katter måste ta slut. I vilken ände börjar vi?