Att vara författare är världens mest pretentiösa syssla.

Det finns faktiskt inget som är mer pretentiöst än att skriva romaner. Som författare hoppas, önskar, kräver, längtar du efter att någon ska ägna sig åt din text i många timmar. (Heter du Knausgård begär du veckor, månader och livslång trohet).

Ta min senaste roman Fjärilspojken, till exempel. Den finns som ljudbok på Storytel. Läsningen tar 12 timmar och 19 minuter.

TOLV TIMMAR OCH NITTON MINUTER!

Det är ju jättelång tid!

Den som lyssnar på min bok är alltså beredd att kliva in i mitt tankegods och tillbringa mer än ett halvt dygn därinne.

Varför skulle de göra det?

För att det är värt det.

Jag vet att det är det. Jag ger mina läsare en berättelse de aldrig kunnat drömma om. En svindlande spänningsroman om vägen mot kunskapens himmelrike – eller helvete. Det är mörkt, mystiskt och maxat.

Ja, du hör själv. Jag skulle aldrig klara av att vara författare om jag inte var pretentiös. Pretentioner är en drivkraft som får författare att skriva underverk. Eller åtminstone jävligt bra romaner.

Utan anspråk, tro och tillit blir det inte en enda rad skriven.

Därför lyder romanskolans tredje lektion: VAR PRETENTIÖS!

Gå in i rollen! Hoppa upp på piedestalen! Nu, genast!

Romanskola, lektion #2: UPPDRAGET

Den här lektionen är inte lång. Men den är viktigast av alla.

Till vardags arbetar jag på litteratur- och filmagenturen Grand Agency. Där läser vi många manus och resonerar med varandra och våra författare om texterna. För oss är det vi kallar UPPDRAGET helt centralt för berättelsens eventuella genomslag. Låt mig utveckla resonemanget helt kort.

När en författare och en läsare möts via texten uppstår ett slags kontrakt dem emellan. Om allt fungerar som det ska ställer läsaren upp på att låta sig svepas iväg av författarens berättelse, stil, gestaltning, användande av schabloner och allehanda tricks för att stimulera läsarens sinnen. Ju skickligare författare desto starkare kontrakt.

Ibland håller kontraktet hela vägen till sista sidan. Och ibland vill läsaren slita det i stycken redan efter första raden. Det är en svår balansakt att manipulera en läsare så att hen vill läsa flera hundra sidor.

För att över huvud taget få en chans lyckas måste den första och viktigaste paragrafen i kontraktet förankras tydligt.

§1. UPPDRAGET

En roman måste göra sig angelägen och det får inte gå alltför många sidor innan läsaren ska fångas. Men exakt vad ska hen fångas av?

Slaget om uppmärksamheten börjar ofta redan med baksidestexten. Om det inte vinns eller förloras där så avgörs kampen i första kapitlet. Jag tror att alla läsare ställer sig ungefär samma fråga, medvetet eller omedvetet: varför ska jag läsa den här boken? Vilket är mitt UPPDRAG?

UPPDRAGET skiljer sig givetvis från bok till bok. Men UPPDRAGET är helt avgörande för hur angelägen läsaren upplever att boken är.

Tänk igenom vilket UPPDRAG du vill tilldela din läsare. Varför ska de läsa just din bok när det finns tusentals andra? Om du inte vet vilket UPPDRAG boken har kommer inte läsaren att veta det heller.

Så här enkelt formulerade Bonniers Bokklubb UPPDRAGET om varför deras medlemmar skulle välja min nya roman Fjärilspojken.

Om någon lämnar ett barn i skogen vill du ta reda på varför, eller hur?

[spider_facebook id=”1″]

Det är lätt att skriva en roman.

(Jag vill inte raljera och förenkla, det jag menar är: DU KAN).

Du behöver kunna hantverket och du behöver ha rätt känsla inför projektet. Själva hantverket kring text och gestaltning finns det många andra som lär ut bättre än jag. Läs dem, lyssna på dem och viktigast av allt – träna!

I min mycket korta romanskola kommer jag att fokusera på några andra redskap som jag själv använder när jag skriver skönlitterärt. För mig handlar skrivandet om att hitta rätt känslor och motivation. När jag lyckas känns det både roligt och viktigt.

Den första lektionen handlar om musik:

Använd din favoritmusik som uppladdning inför ett skrivpass eller lägg den som en ljudmatta i det slutna rum där dina karaktärer utvecklas, lever, dör eller överlever. Kom ihåg: det är det enda rum i hela världen som du har total kontroll över. (Vem vill vara någon annanstans?)

Jag har (just nu) tre låtar som jag återkommer till när jag ska sätta en scen som har en tydlig inriktning. Jag spelar dem på hög volym när jag ska börja skriva. Antingen går jag runt i rummet i takt till musiken eller så stirrar jag på synopsen på skärmen. Men innan låten är slut ska fingrarna ha börjat hamra på tangenterna. Manuset fylls med liv.

Pröva du också, hitta dina egna triggers!

Till scener om känslor, kärlek och vänskap

Till scener med motgångar, brott och negativa vändpunkter

https://www.youtube.com/watch?v=j6_j3SdsLc8

Till scener med andningspauser, transportsträckor och bakgrundsteckning

När jag sedan är igång med skrivandet brukar jag sänka volymen och spela en playlist med låtar som är hyggligt välbekanta.

När det gått en tid kan jag stanna upp och undra när det blev tyst i rummet. Var det nyss eller för flera timmar sedan?

Det är svårt att avgöra eftersom jag har befunnit mig i ett helt annat rum.

Följ din intuition. Men är du säker på att den är din?

Bild från releasefesten för Fjärilspojken. Nu kan han äntligen bli fullbildad inuti läsarnas sinnen.

[spider_facebook id=”1″]

”Var får du allt ifrån?”

Ja, ibland får jag frågan varifrån mina idéer kommer.

Svårt att säga. Vad är ett bra svar?

Konstigt nog känns det enkla, korrekta och reptilsnabba svaret ”hjärnan” lite väl uppkäftigt och avsnoppande. Jag måste hejda mig, den som frågar är bara nyfiken och vill få igång en konversation om mig och mitt skrivande. I all vänlighet. Men inte i all evighet.

Svaret ska helst vara kort, koncist och vänligt. En bra idé om mina idéer, helt enkelt. En schyst one-liner innan samtalsämnet försvinner. Oj, så svårt …

Det allra bästa svaret är redan taget. Det kom från Hasse Alfredsson. Han svarade genom att bubbla ut ännu ett infall från sin blommiga falukorvshjärna; han påstod att han köpte sina idéer på postorder från en firma i Hamburg. Ett alldeles underbart svar som sa allt om honom.

Min nya bok heter Fjärilspojken. Även den här gången har jag fått Frågan.

Och – trumvirvel – jag har ett svar! Tyvärr inte så kort och koncist som Hasses. Men ändå.

Den här gången VET jag var idén kom ifrån. Hur den sådde ett frö i min hjärna. Låt mig berätta.

Jag jobbade i många år som reklamskribent för Mateus, ett företag som säljer designkeramik. En dag skulle de lansera en liten fjäril i olika färger som skulle fungera som bordsdekoration och som applikation på koppar, skålar och tallrikar. De bad mig skriva ”något fint och magiskt om fjärilar” till sina annonser och kataloger.

”Javisst, texten kommer imorgon!” hörde jag mig själv utropa.

Men innerst inne var jag tom. Hjälp, var fanns kontaktuppgifterna till den där firman i Hamburg?

”Något fint och magiskt om fjärilar …”

Eh. De liksom bara finns där. De bits inte, alla utom nattfjärilar är vackra att se på – och?

Google.

Klickande tangenter. Scrollande fingrar. Fladdrande ögon.

Smack. Där fanns historien.

De migrerande fjärilarna.

Jag läste och läste. En värld växte i min hjärna. Idéerna strömmande ur mig, nästan vulkaniskt. För att lätta på trycket bestämde jag mig för att en dag skriva en roman om onda människor och goda fjärilar. Jag sparade en wordfil i datorn med namnet Synops Fjärilspojken. Sedan tog jag ett djupt andetag och skrev annonstexten:

Fjärilar är magiska och förtrollande. Många lever ett vackert men flyktigt liv. Visste du att några flyger söderut för att övervintra och vänta på våren? Men de flyttar inte tillbaka själva utan skickar sina barn eller barnbarn. Ingen vet varför eller hur det går till. En sak är säker – fjärilar lever i en enastående symbios med naturen och blommorna.

Plus det vanliga säljet. Det gick bra. Idag finns keramikfjärilarna över hela världen.

Men den verkliga framgången var att jag fick en idé som gav mig många månader som skrivande upptäcktsresenär i min egen hjärna. Och för mig finns ingen bättre plats att resa till. Jag vill helst vara där ofta och länge.

Att få en idé som går att klä i ord är som att hitta en skatt. Att långsamt och försiktigt få gräva fram den är ett privilegium. Undersöka, vända, vrida. Tvätta, laga, putsa.

Och sedan ska den visas upp. Granskas, bedömas, värderas.

Gör gärna det om och när du läser Fjärilspojken. Men framför allt – ge dig hän.

Välkommen till min skattkammare!