Kultur och vetenskap är syskon – fantasin deras moder.

Inom vetenskapen kan nya rön närsomhelst kasta omkull etablerade uppfattningar om vad som är rätt och fel. Beredskap för förändring och radikala omtag är självklarheter i vetenskapens vardag.

Ibland är nyheterna jobbiga och svårhanterliga eftersom samhället och normbildare har anpassat sig till det som hittills varit känt och etablerat. Men den oundvikliga och trots allt välkomna omställningen kastar snart nytt ljus på alternativa vägar och möjligheter. Nya representanter träder fram. Dominoeffekter rullar genom de etablerade tillvägagångssätten. Uppfinningar och förbättringar sköljer bort det gamla. Siktförbättringen skapar ännu fler idéer. Gamla föreställningar och företrädare blir omoderna, går i graven. Det här sker hela tiden, varje dag och minut. Mänskligheten är beroende av forskning och utveckling.

På samma sätt behöver vi kultur. Det är den som tränar oss att se sammanhang, perspektiv och tolka information. Kulturen skärper sinnena, vässar kreativiteten, höjer beredskapen, gör att vi klarar att kasta vår historia bakom oss trots ödesdigra fel och brister. Kultur roar och oroar, förlöser känslor, utmanar det vi tror på. Kultur kan få oss att förstå att det som var sant igår kan vara galenskap imorgon. Eller tvärtom. Eller så förstår vi ingenting vilket kanske är en viktig insikt i sig. Vem vet?

Att sätta gränser för vad kultur är, eller att parkera den vid ett visst datum, vid en viss dogm eller ism, är lika fel som att stänga av vetenskapen vid en viss kunskapsnivå. Så länge vi tror att förändring är en del av mänsklighetens villkor måste även kulturen få vara fri.

Tankar och fantasier kan inte styras. Alla människor är olika och måste få träna sina intellekt på sina egna sätt. Att söka svar på vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel, uppbyggligt eller nedbrytande, borde vara en mänsklighet rättighet. Kanske är det till med meningen med livet? Då kan vi heller inte tillåta att staten spikar upp listor som slår fast vilken kultur som ger medborgarna rätt värderingar. Låt istället fler komma till tals utan särskilda ordningsregler eller smakdomare.

Om någon vill upprätta en topplista över något är det såklart inga problem. Tvärtom, listor kan vara bra för dem som söker inspiration, upplevelser och stimulans. Låt oss uppmuntra varandra att skapa många och olika, inom alla tänkbara och otänkbara kulturområden. Men se dem som just topplistor, där det ständigt kan rumsteras om. Där förändring och utveckling tryggar syretillförseln. Om sedan listorna väcker intresse får vi se. Några blir säkert populära och användbara, andra inte. Det är inte hela världen hur det blir med den saken.

Problemet är statliga listor över auktoriserad kultur, gjorda av mer eller mindre politiskt tillsatta experter, i syfte att fostra medborgarna till rätt värderingar. Åtgärder som strävar efter att skapa en nationell identitet med en certifierad kultur, och sedan godkänna medborgare som ställer sig bakom den ideologiska mallen, är ofta kärnan i ett totalitärt samhälle. Förr eller senare kraschar det.

De flesta är nog överens om att fria sinnen och fria meningsutbyten är rimligt bra grunder för ett lands utveckling och tillväxt. I Sverige har vi tack vare intellektuell frihet kunnat göra många framsteg i modern tid. Men om vi med hjälp av konstgjord andning plötsligt börjar belöna vissa tankar och beteenden bara för att de matchar en uppsättning konserverade värderingar kommer det motsatta att ske. Ett långsamt sövande gift sprider sig. Snart sätter vi likhetstecken mellan kulturarv och kultur, blickar hellre bakåt än framåt. Vi tror oss ha nått något slags slutmål, blir nöjda och mätta. Vår nyfikenhet mattas av. Luften pyser ur oss. Vi lutar oss tillbaka, sänker blicken, stänger ögonen. Att blunda och vara tyst blir norm.

Därför är det faktiskt så, hur långsökt det än kan låta för en del öron, att fel vägval inom kulturpolitiken långsamt kommer att kväva vår utvecklingsförmåga. Det kommer att avspegla sig i allt från sämre skolresultat till lägre BNP. Även en liten tuva stjälper ett stort lass. För saker och ting hänger ihop, inte minst vetenskap och kultur.

För att sammanfatta: en fri och oberoende kultur leder till utveckling. Alltså borde en politik som uppmuntrar den vara ett fundament i varje framåtskridande samhälles överlevnadsstrategi. För Sveriges bästa måste vi därför vägra ”en svensk kulturkanon” à la Tidöavtalets bakomliggande tankegods.

Låt oss kämpa för att det ska finnas syre även i morgondagens luft.

Peter Stjernström, författare och delägare i litteratur- och filmagenturen Grand Agency

(Ovanstående debattartikel publicerades första gången i tidskriften Författaren nr 2/2023)

Länk för kopiering:
https://www.svenskkulturkanon.se/