Polen saknar viss grundläggande lagstiftning som vi i Sverige och Skandinavien tar för given. Jag tänker förstås på Jantelagen: DU SKA INTE TRO ATT DU ÄR NÅGOT, osv.

Min roman Världens bästa bok har just släppts i Polen och blir enligt mina mått mätt hyllad av recensenter och bloggosfär. De verkar inte alls störas av hybrisen i titeln utan läser och värderar boken för vad den är: en satir om övermod, skrivande och litteraturvärlden.

När den släpptes i Sverige för några år sedan upplevde jag en ganska kraftig beröringsskräck. Bokhandeln ville knappt ta i den med tång. Recensenter och journalister slängde ifrån sig boken med ett skrik när den dök upp i deras postfack.

Av de som läste brydde sig få om innehållet. Min förmodade hybris överskuggade allt. Att jag på fullt allvar trodde att jag skrivit världens bästa bok. Vilken dåre!

En kompis utropade ”nä, så där kan man faktiskt inte göra!” angående titeln.

Visst var det lite tungt. Men jag är helt ärlig när jag säger att jag var beredd på det. Och kanske var det därför jag skrev boken och valde den oblyga titeln. Jag gillar motstånd, tycker om när det skaver. Jag har alltid behövt ett visst mått av bitterhet för att kunna värdera sötma. Rätt mycket om jag ska vara ärlig.

Utomlands har det varit annorlunda. Boken är hittills utgiven på åtta språk, bland annat engelska, franska och tyska. Överallt har den tagits emot hyggligt, bra eller finfint. I Frankrike utnämnde Telematin den till en av årets roligaste böcker. Jag har fått positiva läsarreaktioner ända från Tasmanien.

Men allra bäst verkar det gå i Polen och Turkiet, länder utan Jantelagar. I Turkiet hamnade den på en topplista över årets bästa översatta böcker.

En polsk kritiker som recenserat både Världens bästa bok och Fjärilspojken tyckte att jag är ”en mångsidig, mycket intressant och fräsch röst i den samtida världslitteraturen”.

DET – tänker jag tammefan glädjas åt. Sweet!

PS Kom ihåg: anspråk och pretentioner byggde denna världens bästa värld!