Jag fick intresset för vetenskapens fram- och baksidor från min pappa Nils. Han var kemist och forskare, hade alltid något spännande att berätta. Världen framstod som en byggsats, visserligen komplex, men där det mesta gick att påverka med en substans eller en kemisk reaktion. Tids nog skulle vetenskapen knäcka alla gåtor.

Vetenskapen saknar dogmer. Det ligger i vetenskapens natur att alla teorier och bevis är preliminära. När som helst kan nya tankar eller rön slå undan fötterna för, eller åtminstone justera, det som ansågs fullt rimligt igår. Det i sin tur gör att även samhällets regelverk måste, eller borde, anpassas lika kontinuerligt. Samhällsbygget vilar nämligen på juridiska och/eller moraliska fundament som vi har hittat på för att få vardagslivet (för de som har mest inflytande) att fungera någorlunda bra i förhållande till vad vi anser oss veta och förnimma. Eftersom vetenskapen är preliminär borde vi betrakta moralkoderna som lika preliminära. Den anpassningsprocessen är dock trög och inte alltid lyhörd för, eller ens särskilt intresserad av, vetenskapliga språngsteg eller teknologiska mutationer. Om det är bra eller dåligt är en diskussion i sig, men här finns en spännande friktionsyta som ger en utmärkt grogrund för skönlitterära berättelser. Det är på den ytan jag surfar runt, än hit, än dit.

När det gäller idén till Station K kom den till mig när jag läste om parasiter vid research för en tidigare bok. Ju mer jag läste, desto mer fascinerad blev jag. Hur vi alla: människor, djur och all världens levande organismer, interagerar med varandra och skapar gemensamma strategier för att ta oss fram genom årtusendena. Allt och alla hänger ihop, på gott och ont. Läskigt, men också djupt respektingivande.

Jag fastnade för en av de mer spektakulära, Toxoplasma gondii, en parasit som har teamat upp med katter för att hålla omgivningen i schack. Jag hade visserligen hört att gravida kvinnor bör akta sig för närkontakt med katter men precis som alla andra hade jag stoppat huvudet i sanden istället för att ta reda på varför.

När jag förstod att katter skickar ut elaka parasitpatruller som kan ge fosterskador och till och med göra människor spritt språngande galna förstod jag att jag hade hittat ett perfekt ämne för en thriller.

Varför hitta på när verkligheten är så ofattbart spännande och skrämmande?

Jag kallar genren Nature Noir.

 

 

 

 

 

 

 

 

Finns på t ex Bokus eller Adlibris