Detta har hänt

60-tal. De första åren förvarades jag i Stockholms innerstad. Det finns inga fotografier och jag saknar inre bilder. Minnena börjar i Södertälje dit familjen flyttade för att pappa, som nyss disputerat i organisk kemi, skulle forska fram nya mediciner åt läkemedelsbolaget Astra.

Södertälje låg i ett annat land än Östermalm, format av intellektuell segregation på grund av att två väsenskilda industrier dominerade orten. Antingen var du arbetarklass med en lågutbildad pappa vid linjen på lastbilsföretaget Scania eller så var du barn till en välutbildad tjänsteman i medicinkonstens frontlinjer. Grovt yxad beskrivning, javisst. Men ungefär så ser det ut i min i backspegel. De stora motsättningarna mellan infödda svenskar och invandrare kom långt senare.

Antingen lirade du rundpingis eller så spelade du schack. Antingen bläddrade du i serietidningar eller så slukade du böcker. Antingen åkte du på husvagnssemester till Öland eller så for du på Shakespearefestival i Stratford-upon-Avon. Antingen hade farsan fixat ett gammalt lastbilsdäck som blev en gunga i skogen eller så fick du peka ut något gulligt försöksdjur på pappas labb för att få som husdjur. Vi var tudelade, vi lyckliga Tälje-ungar. Och stämplade i pannan som grå massa eller elit.

70-tal. Barndom och tonår. Antingen hade du ruffig fiskartröja eller så fick du bli stjärngosse i luciatåget. Antingen var du dum i huvudet och gillade Abba eller så hade du lärt sig att ifrågasätta världen och gillade progg och symfonirock. Antingen stod du i rökrutan eller så hängde du på skolbiblioteket. Antingen klottrade du på skåpen eller så skrev du pretentiösa dikter. Antingen hade du en mamma som slängde behån eller så hade du en med chaneldräkt, hatt och vita handskar. Vi var tudelade. Jag mer än andra. Jag prövade allt utom Abba.

Jag minns att vintrarna var vita och att det hängde isklumpar från de fuktiga lovikkavantarna. Jag minns att somrarna var långa och att solen sprejade fräknar på mitt ansikte. Skolan var lätt men lukten från thinnertrasorna på skoltoaletten var tung. Jag minns kompisar, jag minns frihet. Jag minns äventyr, tjejer och den alltför sällan förlösta kåtheten. Jag minns inga relationer med vuxna personer, jag minns bara vuxna staffagefigurer.

Inomhus var det också vinter eller sommar. Jag minns att min eleganta mamma satt i Carl Malmstensoffan bakom nedfällda persienner och rökte röda Prince. Jag minns att hon kunde charma och bedåra. Hon var belevad, beläst, berest och begåvad. Då var jag stolt. Jag minns perioder när hon skrek och perioder när hon var tyst. Hennes hot om självmord var en del av min vardag, lika säkert återkommande som flourtanten. Jag fick prata snällt, argumentera sakligt eller gräla. Jag minns att det tog emot att låsa upp dörren när jag kom hem från skolan om jag inte hörde henne stöka i köket. Att hålla sig borta motade bort skammen. Jag vet inte om min pappa eller storebror utsattes för de här självmordskampanjerna, vi talade aldrig om det. Jag minns att jag trodde att mammor är sådana. Tudelade. Långt senare kom diagnosen och insikterna. Hon fick hjälp och litium. Men då var jag vuxen, betingad och präglad för livet. Jag tål inte tårar. Men älskar svärta.

Antingen kunde jag haka fast mig vid meningslöst och nattsvart grubbel eller så kunde jag skaffa mig ett liv. Jag var tudelad. Förblev tudelad.

80-tal. Studenttiden i Uppsala var som en instruktionsbok för A-studenter. Nationsliv, teatergrupp, spex och intensivt umgänge. En mix av borgerliga tramstraditioner och omstörtande galenskaper. Perfekt för en tudelad. Jag surfade igenom ekonomlinjen. Sedan flytt till Stockholm med Lena. Den snygga, smarta och underbara tjejen. Stor kärlek som utlöste kemiska reaktioner i kroppen. De pågår fortfarande, jag hoppas innerligt att de aldrig tar slut.

Världen låg för våra fötter. Jag började jobba som penningmäklare ungefär samtidigt som bankerna och valutamarknaderna avreglerades. Det var som guldruschen i Klondyke. Man upptäckte nya guldfält varje vecka. Det gällde att muta in en egen fyndighet, snabbt och brutalt. Några hittade guld, mycket guld. Men de allra flesta vaskade runt som talanglösa klåpare i samma brusande strömmar som de andra. På kvällar och helger levde klåparna sina myter som gudabenådade guldgrävare runt Kungsträdgården och Stureplan. Fulla av självdyrkan och Kir Royal i dubbelknäppta blänkande kostymer. Klåparna spelade gärna bort tusentals småpengar vid roulettebordet men var du tudelad satt du hellre hemma och målade akvareller.

Jag var bra på trading men hatade mytbildningen, egofixeringen och idioterna. Olusten och motviljan växte inom mig. Jag köpte aldrig någon Porsche. Jag hatade Porschar, hattar och vita handskar. Den vedervärdiga driften att utnämna sig själv till elit. När jag någon enstaka gång hamnade i barhänget på Café Opera kunde jag höra mig själv ljuga. Jag jobbade på Scania. Jag tyckte om Abba. Sa jag att jag var tudelad?

90-tal. Karriär. Olika chefsjobb. Småbarn. Glädje och trötthet på fritiden. Leda eller galen hets på jobbet. Stora konjunkturssvängningar i sviterna efter 80-talets kreditavregleringar. Fastighetskris, bankkris, arbetslöshet och statsfinansiell kollaps. Varje vecka en ny kris. Ofta var det vi finansvalpar som fick bära hundhuvudet för utförsbacken. Samma år som jag blev utnämnd till bankdirektör hade Tomas Ledin en monsterhit med ”Du kan lita på mig (Jag vet vad gör, jag är inte bankdirektör)”. Det kändes tudelat.

När marken skälver är det bråda dagar för guldgrävare. Rikedomar begravs och andra hamnar i dagen. Jag skopade upp hinkar med guld åt mina olika arbetsgivare, tjänade mycket själv men tillhörde en föraktad yrkesgrupp. Föraktad av mig själv, vill säga. Jag ville göra något annat, något kreativt, något som var på riktigt.

Jag var tudelad men ville bli hel. Jag slängde ut min karriär, den var ändå inget att ha. Jag tog ett sabbatsår, återerövrade hemmet och viljan att vara jämställd, gick tre olika text- och skrivarutbildningar parallellt och påbörjade en roman. Nej, för den tudelade finns inga sofflock.

00-tal. Jag arbetade som copywriter. En copywriter är en skribent som sätter ord på företags och organisationers berättelser och erbjudanden. En sorts styrd kreativitet i lagarbete med uppdragsgivarna. Jag fick se många branscher, lära känna olika människor. Spännande för en tudelad människa. Ett bra jobb, utmanande och roligt. Ibland kallade jag mig spökskrivare eftersom det var sant. Det är det fortfarande.

Slipsarna hamnade i barnens utklädningslåda tillsammans med clownnäsor och trollkarlshattar. Jag hade bytt liv men behållit min familj. Jag och Lena avancerade till nästa nivå. Vi startade gemensamt företag i kommunikationsbranschen. Hon som i tio års tid projektlett biståndsprojekt i Latinamerika och jag, den tudelade. Vi fick spännande kunder och hade roligt på jobbet. Ibland gemensamma projekt men lika ofta egna eller tillsammans med andra. Så småningom startade vi ytterligare ett företag, en litteratur- och filmagentur.

Jag skrev en till roman. Jag blev min egen självhjälpsbok, min egen klyscha. För jag är väl medveten om att det som kommer nu låter slitet, på gränsen till patetiskt. Men det är likafullt sant; jag fick uppleva hur det är att bli hel.

När arbetet pågår, alltså när själva författandet av den skönlitterära texten pågår, då är jag odelad. Det är ett rus utan berusningsmedel, egen tid utan alarmklocka, inre upplevelser utan yttre intryck, sex utan samlag, liv utan död. Ett nu utan sedan eller då.

Att skriva skönlitterärt är meditation och hårt strukturerat arbete på en gång. Räknat i tid är det en liten del av mitt liv. Sett till värdet är det oändligt.

10-tal. Här, nu och lite framåt. Jag fortsätter med företagandet och med det skönlitterära skrivandet. Utmanar min säkerhetszon, prövar nya genrer och berättargrepp, gör noggrann research som jag kombinerar med vilda fantasier.

Utan tudelning, inget helande. Tack för den insikten, livet.